Vita sandstränder, havssalt och medelhavsblått vatten. Hela den där subtropiska klyschan placerades på Rule Of Third, ett album som lämnade drömska avtryck efter sig. Det fanns ett undermedvetet driv som förenade det söta med det salta, hur pop blev ett sätt att drömma sig bort, långt, långt bort. Vi såg horisonten, solnedgången och kände smaken av champagne. Om platsen var St. Tropez utspelar sig hans nya album i ett höstlikt Milano. Lite mer påpälsat, men med tydliga spår av Medelhavet. Lite havsdoft som smeker oss på kinden ungefär.
Det är ingen tillfällighet att albumet släpps i skarven när september blir oktober. Ljudbilderna talar för årstiden, även om vi fortfarande drömmer oss bort mot kyliga skärdgårdsvyer. Popslingorna har färgats från klarblåa vågor till mörkare dimensioner när Tobias Isaksson blickar ut mot sitt Stockholm. Vykortspopen är inte lika påtaglig när Isaksson smetar ut ljudbilderna med 80-tals vibbar. Det är new wave-doftande slingor, trummaskiner och brittisk romans från första stund. The Bitter End för tankarna till New Order och förlorade gitarrhjältar med stort mod. Om arbetarklassen i Storbritannien fått en ny Manchester-älskling hade den hetat The Road I Know, kärleksdramat som gästas av Julia Vero.
Bortom svärtan seglar ljuva popmelodin Time Is On Our Side och jag undrar varför han inte bara matar oss med slingor och ljudbilder likt dessa. Det här är platsen där sött möter salt, där drömmarna möter verkligheten. Det är varma synthar han borde mata oss med, inget annat.