Pavilion

Baby in Vain
Roskilde, 6/7 – 2018

Publicerad: 7 juli 2018 av Alice Dadgostar

6

Under de dryga sex månader 2015 jag lyssnade intensivt på Nirvana var det ingen som trodde på mig. Jag bar deras merch på krogen och blev omedelbart konfronterad av en äldre Södermalmskille: ”säg en låt”. Desperat rabblade jag låttitlar. Det kändes som att liknande scener hade utspelat sig smärtsamt många gånger förut. Han hade rätt – det var lite lame att köra den tröjan på Dovas och mässa aggressivt om feminism för alla ”panka” med enorma bostadsrätter och en trippel master i någon vuxenversion av SO. Han var också en idiot – av uppenbara anledningar.

Min mening är naturligtvis inte att använda Nirvana som enda referens till grungebandet Baby in Vain. Min mening är att betona att vi befinner oss i en generation där ingen tror på vad vi säger (också en odödlig, jävla spaning – citera mig gärna). Eller vilka vi är, för den delen. Man kan rabbla desperat, man kan vara arg eller pinsam. Känslan är att det ändå inte kommer spela någon roll. Av den anledningen är musik som krossar allt kanske det enda som helar.

Den danska noiserocktrion bekräftar delvis nämnda devis. Fjolårets debutplatta More Nothing lämnade stundtals mer åt lyssnaren att önska – stundtals fick det en att ifrågasätta hur något med mjukare kanter någonsin skulle kunna skapa känslor hos en igen. Andrea Thuesen Johansen berättar i en intervju att Low Life (albumets absoluta höjdpunkt) handlar om frustrationen över att ha en nära polare i ett destruktivt förhållande. I mångt och mycket speglar den släpiga rösten och det slentrianmässiga, om än urgröpande tempot den malande maktlöshet man känner i sådana situationer redan i låtens avskalade inledning. Och det är ju vad vi hela tiden söker: speglar. Gärna speglar på speglar på speglar.

De drabbande pikarna varvas emellertid, som sagt, av vakuum. Vakuum som dessvärre dominerar spelningen och till synes även publiken (vem som är hönan och vem som är ägget spelar mindre roll). Det är inte en slump att den ”dämpade” låten One Feather, liksom Low Life, figurerar bland bandets främsta. Det är i det förhållandevisa lugnet de briljerar – inte av anledningen att ös i sig är dåligt. Ös är vad vi lever för (hälsningar 19-åringen i Nirvana-tishan på Dovas). Med tanke på den lysande energin bandet emellan handlar det möjligen snarare, helt enkelt, på bristen på finslipade detaljer. Något som hade skakat om den sömniga publiken på sättet Baby in Vain i allra högsta grad har potential att göra. Något som hade övertygat oss om att vi kan tycka vad vi vill, att de skiter fullständigt i recensenter och potential. Att spelningen inte lyfter mer känns extra synd eller inte alls synd – eftersom det blir uppenbart att det inte är fundamentala grunder som saknas för att formatera soundet rätt – när bandets individuella insatser talar starkt för stenhårt arbete. I framkant trummisen Benedicte Pierleoni som genom att framställa sin omöjliga prestation som fullt möjlig, öppnar upp en hel värld för mig.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 2832 [name] => Baby in Vain [slug] => baby-in-vain [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2833 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 1 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 38 [name] => Roskilde [slug] => roskilde [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 39 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 247 [filter] => raw ) )