Babyshambles
O2 Brixton Academy, 14/9-13

”There must be something in your water” säger det brittiska stjärnskottet Chlöe Howl om den svenska popscenen när jag pratar med henne. Förutom väte och syre vet jag inte, men det kanske stämmer, det där med pop har alltid legat oss varmt om hjärtat. Så det är fullt möjligt att vi har en hemlig ingrediens. När jag nu några veckor senare befinner mig innanför O2 Brixton Academy i södra London tänker jag i liknande banor ”det måste verkligen vara något i den där ölen”. Babyshambles är långt ifrån ett soundtrack till typ Gladiator, men ändå är publiken precis det slagfält man bara kunnat drömma om. Huligan-vibbarna är många; män med sjömanstatueringar, dr. Martens och snaggade skallar varvas friskt i publikhavet med Gallagher-frisyrer och snortajta jeans. Jag känner själv hur mina egna jeans klibbar sig fast på låren och blir som ett extra lager av skinn.

Det handlar förmodligen inte om ölen, det är snarare britterna som vet hur man upplever en konsert. London är förvisso tacksamt; biljetterna säljer slut på nolltid och det föds ständigt en ny generation som drömmer om The Libertines. Att Storbritannien blivit ryggraden för generationer av rockmusik och att tidningarna är fulla av nonsens är vardagsmat här. Jag hade till och med läst ytterligare en rubrik i stil med ”Faddes nya flickvän är Rosings bästa vän” bara för att slippa det schlager- och idolträsk som Sverige hamnat i. Någonstans vid Tottenham Court Road tittar jag över axeln, en kostymklädd, ej Tom Ford men ej heller Dressman, man kring 35-sträcket byter från Do I Wanna Know? till R U Mine? Tillåt mig vara fördomsfull, men det känns overkligt. Men lika naturligt är det att H&M lirar The xx och Florence + the Machine på turiststråket Oxford Street eller att en liten bokaffär i Hackney varierar musikutbudet mellan Bonobo, Thom Yorke och Pj Harvey de tio minuterna jag bläddrar i böcker som ”Vintage menswear” av David Bryne.

Vi söker ständigt efter kickar här i livet, är det inte narkotika så är det alkoholen. För en person som mig som snittar över trehundra konserter per år behövs förmodligen ett gatlopp då och då för att känna att man lever. Jag pratar inte om ruset, jag syftar helt och hållet på atmosfären. När Bloc Party förra året fick KoKo att sprängas i bitar förstod jag innebörden av att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Det finns otaliga exempel, men när det kommer till brittiska gitarrband är det tröttsamt att missa halva upplevelsen för att publiken tycker att Instagram och uppvikta skjortärmar är viktigare än att skråla med, känna svetten och få en öl kastade i ansiktet. I sina bästa stunder är det ett upplopp som Black Army skulle frukta och allsångsnivåer som Håkan Hellström inte kan mäta sig med. Babyshambles är fortfarande rock’n’roll. Visst, Shotter’s Nation kommer aldrig att trumfas, men Sequel to the Prequel bevisar att Pete fortfarande är med i matchen.

Vad är en rockstjärna utan sen ankomst? Ingen rockstjärna. Fyrtio minuter efter utsatt tid annonseras att spelningen tillägnas de hemlösa ”de utan kläder, tak över huvudet och mat på bordet” och jublet stiger till ofattbara nivåer. På förhand har snacket handlat om droger. När det kommer till Pete är det oundvikligt, men det känns jävligt fint att öppna spelningen på det här viset.

Efter att ha sjungit upp till lökiga ”rockhits” i mer eller mindre fyrtio minuter, förmodligen fattas bara Totos Africa, bränner de av Delivery och Brixton är i brand. Inte bilbränder som också är vanligt förekommande i södra London, det är innanför dess portar som kring femtusen själar sjunger sig hesa redan från första ton. De tydliga riffen hugger i oss, ljudet dundrar ut och slagfältet är ett faktum. Det är en tydlig slägga som kör över en gapande publik som bara vill ha mer av det gitarrgnissel som utspelar sig på scen. Precis som spelningen i Arvika överraskar de positivt; ljudbilden något hårdare samt betydligt mer intensitet än någon kunnat hoppas på.

Till skillnad från många band av sin tid lyckas man fläta samman det material som de pungat ur sig på äldre dagar. Nothing Comes to Nothing flyter snyggt ihop med klassikern Carry Up On the Morning och nya pärlorna Fall From Grace och Farmer’s Daughter banar väg för att ge Petes stämband lite plats i rampljuset. Hur han sluddrar fram orden har blivit lite av charmen, gitarrspelet kan dock inte klandras. Hur påtänd och/eller full han än må vara lyckas han trots allt få gitarren att göra precis som han vill.

Jamaica-doftande Dr. No saknar de bakre stämmorna, istället är det Pete som skränar och gestikulerar. Vad som på platta blir en extrem kontrast blir inte något större avbräck från det gung som fanns i publikhavet innan Bob Marley kom upp på näthinnan.

Konsten att hålla en mick i alla dess lägen, trassla in sig i sladdar och kraschlanda i trumsetet lyckas han också med. Men det är inte förrän han halsar en öl på några sekunder, duschar under en Guinness, kastar sig ut i publikhavet och delar en joint med några fans som man sett honom i sitt esse.  Och Fuck Forever är som alltid en käftsmäll utan dess like, det är där och då man inser att Petes poesi är mer än en verklighetsflykt, det är ett enda stort pekfinger mot något större. Till och med 2013.

Jag fullbordar nästan den här kvällen. En fest där Kate Moss finns passerar min radar. Men precis som Pete kan jag fortsätta drömma, hon är redan tagen.