Det har diskuterats flitigt hur den här plattan kom till, sex år efter Shotter’s Nation. En sak är säker, Sequel to the Prequel bär heroin på sig. Jag slutar bli förvånad när det kommer till Pete Doherty. Den här gången uppges det att albumet skakades fram för att ge nya intäkter till att fullfölja pundarlivet; droger, droger och åter droger. Om en vecka läser vi förmodligen att han ligger på rehab igen och ingen är förvånad. Men som alltid älskar media att förstora. Visst, Pete är förmodligen ett enkelt byte, en lätt hackkyckling, en dålig förebild för de unga och allt de där. Men något vi glömmer är att han är långt ifrån ensam, det är så många andra som går samma väg till mötes men som lyckas hålla sig under radarn. Kanske säger det lika mycket om media som om Pete.
Gång på gång förlåter jag honom, Pete är trots allt ett musikaliskt geni. Det är inte för intet som han åkte till Ryssland på skrivkurser i unga dagar. Det där med texter har alltid varit hans främsta chans här i livet, kanske också anledningen till att han blottar mer än de flesta. Sequel to the Prequel andas inte ett billigt hopkok för drogernas skull, det är uppriktig prosa i sann Libertines-anda. För är det något som slår mig är det att ljudbilderna ligger betydligt närmre The Libertines än det Babyshambles vi lärt känna. Farmer’s Daughter skulle lika gärna kunna ha släppts för 11 år sedan när Storbritannien var eld och lågor över gitarrindiens nya hjältar.
Fall from Grace får mig att tro att tiden stått still sisådär 6 år. Det är Libertines-drömmar och textrader i stil med ”So take it from the man / who served a sorrow / who spilt the salt into the sea / who stole the whisky from the bottle / who sold his soul to destiny” och återigen påminns vi om ungdomens hägringar som springer ifatt verkligheten.
Kanske försöker de för mycket, plattan saknar trots allt lite av en röd tråd, det är snarare ett gäng låtar än samling som bör buntas ihop. Inledande Fireman rockar brallorna av oss, singeln Nothing Comes to Nothing skänker glädjetårar, Picture Me In A Hospital tillhör sångerna om ärlighet och Dr. No är beviset på att marijuana blivit en del av Petes liv. De jamaicanska influenserna är extremt påtagliga, det är ett Bob Marley-driv förpackat med brittiska gitarrer. Resultatet är ett sött moln som stiger mot himlen.
Att albumet saknar en Fuck Forever är på gått och ont, den här gången tillåts bandets visa upp sin mångsidighet snarare än att nagla sig fast i ett fack för stuprörsjeans.