Backyard Sessions XL 2017 – familjevänlig dansfest

Under lördagen håller danska skivbolaget Iboga till på den mindre av scenerna, och som alltid när det spelas psytrance är dekoren i tältet fantastisk. Grundarna Emok och Banel bjuder på ett energiskt set inför en liten men hängiven grupp dansare. När Flowjob tvingas ställa in under något oklara omständigheter rycker Martin Vice in och kör ett extra långt set. Under eftermiddagen fylls området så sakteliga på med människor, men det är ofta jag vänder mig runt och slås av hur tomt det känns framför scenerna. Det är visserligen en del på folk på området, men de flesta verkar hänga i sofforna, i barområdet eller bara strosa omkring. Det ger ett lite deppigt intryck just vid scenerna, även om det inte reflekteras i publiken där det är idogt leende ansikten.

ANNA är dagsprogrammets stora dragplåster, och när hon tar vid på stora scenen är folkmassan större och rör sig enhetligt till hennes mix av spikad tech house och Drumcode-doftande techno. Ljudet på Function One-riggen har vridits upp ordentligt, och publiken tar emot hennes hårda mixar med öppna armar. Att solen börjat gå ner gör också att hennes mörkare tongångar går hem bättre än för Simina Grigoriu som spelade innan. Jag och mina vänner tar som mest ett par tafatta danssteg innan vi bestämmer oss för att ladda om inför kvällsprogrammet inne på Moriskan, där de mer intressanta akterna håller vid.

Våra kollegor på Hymn kurerar den av scenerna som huserar de mer popiga banden: The Deer Tracks, Mountain Bird och Sailor & I är tre akter jag gärna hade spenderat mer tid framför, men i afton rycker det i danssugna ben. På stora scenen (av någon outgrundlig anledning döpt till ”The Basement” trots sin centrala placering) håller lokala hjältarna Spazio i taktpinnen under de inledande timmarna. I vanlig ordning bjuds det på tungt pulserande techno med en rejäl dos acid. En vass laser skär igenom röken ovanför publiken och ljudet här är bättre än normalt, men annars är det väldigt lite som skiljer detta från en av Moriskans vanliga klubbkvällar. På grund av tidigare förseningar spelar Finnebassen på den mindre av scenerna och här är ljudet verkligen under all kritik. Högtalarna här framstår mest som spräckta mobilhögtalare jämfört med de ordentliga riggarna utomhus och på stora scen. Det är tråkigt att en av festivalens större bokningar inte ges möjlighet att bjuda på det set han och publiken önskar. Tidigare har lokala Öresundsförmågorna Ena Cosovic och Josefin H. Hansson lidit av samma problem.

Egentligen stör detta mig inte nämnvärt, då jag ändå planerat att stampa ur det sista framför Sonja Moonear, vilket absolut är festivalens vassaste bokning. Hennes b2b-set med Raresh på Into the Valley förra året ligger mig fortfarande varmt om hjärtat, och visst levererar schweiziskan. Stökig 90-tals house med stora garage-vibbar blandas med klickande minimal och mer regelrätta, hårda technospår. Mixandet hör till det bästa under festivalen, och publiken verkar njuta i fulla drag, åtminstone under den första timmen. Moonear förtjänar bättre, och när nattprogrammet är slut vid tre så är vi dansare bara en bråkdel så många som tidigare. Vissa droppar av mot Finnebassen, andra verkar gå hem eller vidare ut i natten – som alltid på helgerna i Malmö finns det flera svartklubbar att välja på, där några erbjuder billigare inträde för de med festivalarmband.

På söndagen anländer vi precis lagom till att tyska Tensnake kör igång på stora scen. Då är det en, eller kanske två, personer som dansar. En smått sinnessjuk bild för en DJ som ofta spelar in för tusentals människor. Återigen sitter folk på området och lapar sol, men något vidare dansgolv under hans första timme är det inte. Vi slår oss också ner i bakgrunden, smuttar på en Club-Mate, spelar lite boule och kikar i mat- och merchstånden. Han blandar sina typiska nu disco-cuts med housigare diton, där en höjdpunkt är Soul Reductions otroliga Got 2 Be Loved som gör sig perfekt i solen och lyckas få igång publiken på allvar, även om dess textrader om kärleksönskan kan ses något paradoxal mot uppslutningen.

När maskbeklädda Claptone tar över har dansgolvet vuxit till sig något, och hans house domineras till stor del av röstbaserade samplingar. Ibland blir uppmaningarna om dans, fest och skumpadrickande nästan för glättiga, men inte ens en spilld drink kan ta bort stämningen från parken. Aperion Crew på lilla scen står här för en härlig kontrast, istället för varm house är det ettrig electro och pulserande techno med mycket knorrande acid. Därefter tar Per Hammar vid – ett känt namn för alla som någonsin gått på klubb i Malmö, och visst märks det att han är en riktig ”hometown hero”. Det är verkligen inte oförtjänt, tältet fylls snabbt och han blandar raskt minimal och dubbig house med hårdare tongångar. Publiken rör sig noggrant (men inte pliktskyldigt) till varje basgång, och vevande armar samt överallt glada leenden gör stämningen härligt dekadent.

När söndagens stornamn, tyska Recondite, går på som sista akt önskar jag nästan att Hammar hade fortsatt spela. Tempot sjunker, dansen övergår i sensommarsolnedgången till ett mer vajande. Hans live-set är mörkt och minimalt och rör sig från varsamma slingor som växer till mer bombastiska urladdningar. Murphy’s Law och Phalanx är så starkt vibrerande att det hela nästan kan liknas vid en helkroppsmassage. Mot sluter drämmer han av storslagna Warg vars vassa syntslingor tycks skära igenom luften. En mer nedtonad avslutning på en dansfestival än vad jag själv önskat, även om det är svårt att förneka giftermålet mellan mörker och minimal techno i 120 BPM.

Som helhet ska Backyard Sessions XL har credd för att de flyttar ut undergroundscenen och verkligen placerar den i stadens centrum. Visst hade jag personligen sett än mer nischad lineup, som nu blir något lidande av dess inkluderingsetos. Samtidigt ringar det väldigt bra med platsen, Folkets park, som onekligen ska vara en plats för stadens samtliga boende. Att dansa till techno och house tillsammans med en så varierad publik, både smak och åldersmässigt, är en något unik och samtidigt familjär upplevelse. Det finns något fint i att inte vilja utmana så mycket för att våga locka alla. Det blir intressant att se hur festivalen väljer att ta sig an nästa år – men en välbehövlig och frisk fläkt i Malmös klubbscen är de onekligen.