Stora scenen
Bad Cash Quartet
Gården, 6/6 – 2019
Publicerad: 7 juni 2019 av
Hugo Gerlach
För ett par veckor sedan försvann en viktig pusselbit från Göteborgs indiescen. Skivbolaget Luxury, hem åt artister som My Darling YOU!, Makthaverskan och Westkust gick i graven. I tretton år fungerade bolaget som dels ett nav för stadens då oupptäckta indieband, men också som en språngbräda och möjlighet att etablera sig utanför stadens gränser. Bad Cash Quartet tillhör en tidigare era och splittrades under 2004. När de återförenade går på Gårdens stora scen som festivalens sista akt är flera tidigare Luxury-knutna artister i publiken.
I inledande Too Bored To Die är energin påtaglig: precis som mycket av bandets katalog är låten lika förlösande då som nu. Unga popsnören och rutinerade indierävar infinner sig i publiken och stämmer upp som en kollektiv enhet. Martin Elisson och Adam Bolméus har hållit ångan uppe med Hästpojken, Jonas Lundqvist på trummor har gått solo och verkar älska att spela även ikväll. Han ler spelningen igenom: när resten av bandet inte visar nog med energi kastar han trumpinnar på dem eller spiller rusdrycker över instrumenten. Det ger spelningen en härligt dekadent känsla, vilket knappast är förvånande men likväl så viktigt för inramningen. Att bandet klipper Elissons mellansnack och ibland framstår som lite lagom osynkade bidrar också – BCQ var aldrig bandet som skulle återkomma med en välregisserad show.
-
Outcast och Dirty Days drar ner välförtjänt jubel, och Elisson låter precis så uppgiven och pinad som på skiva. Det är i bandets mer högoktaniga nummer som det verkligen lyfter. Samtidigt känns delar av spelningen oväntat slentrianmässiga. I lugnare nummer som klassiska Valentine och skrålvänliga Midnight Prayer försvinner Bolméus röst bort ur mixen vilket hindrar dem att nå samma toppar. Det är lite synd, men jag undrar om inte visst teknikstrul och slapphänthet hörde till bandets vardag även för 15 år sedan. Till bandets försvar är tempot genomgående högt, låtarna är korta och intensiva, samt det lämnas inte mycket rum för mellansnack förutom lite av Elissons genuina tacksamhet och hjärtevärmande svammel.
Efter tio spår på knappa 40 minuter bankar Lundqvist igång introt till Searching Is Killing Me, publiken får ytterligare en adrenalininjektion som tyvärr faller platt då bandet oroväckande snabbt hänger av sig instrumenten efteråt. De försvinner bort från scen ett par minuter medan åskådarna tänder en cigg, kramas och ropar efter de låtar som utelämnats. Finalen blir en one-two-punch i form av Amuse You och Big Day Coming, där den senare är den urladdning vi alla väntat på. Stämmor som tidigare varit tysta sluter upp i en rungande allsång: alla vet att det inte blir något mer efter den, så det är lika bra att försöka kräma ur det sista ur kvällen.
Att spår som Twenty Two och I Don’t Hesitate To Say Who I Hate inte figurerar under kvällen är en personlig besvikelse, men det är svårt att vara riktigt upprörd. Spelningen är över på en timme, kort och intensivt, lite slarvigt genomförd men med massvis av charm.