Bam Spacey startade som Magnus Johanssons elektroniska enmansprojekt men har under åren successivt utvecklats. Sedan additionerna av Vanja Hultberg och Mattias Wallenius är gruppen nu en ljusskygg trio. På Eden står de fortfarande stabilt kvar i den elektroniska sfären även om det är tydligt att gruppen har vidgat sina inspirationskällor denna gång. På andraspåret Långsamma år låter de som om ett livstrött Porches låtit Hanna Järver skriva texterna: lunket är konstant och det finns en sällsam, skev energi över berättandet. Det ligger också ett konstant skimmer – eller brus – över sången, och i stället för att låta den ta plats i förgrunden förpassas den ofta längre bak i mixen. Där får den slåss med enkla syntslingor, mullrande basgångar och ihåliga trummor.
Stundtals lyfts sången fram, som på Misty, men tyvärr ger det egentligen ingen djupare förståelse för vad gruppen vill säga. Precis som raden ”Är du vaken / är du vaken älskling?” bara kan ha ett rimligt svar har även den följande samma intetsägande kvaliteter: ”tycker du som jag / att det här är förjävligt?”, framförallt när något som mest kan liknas vid kvidande barnröster slår sig in i ljudbilden. Oavsett hur många filter som ligger över rösterna är det ett ljud som aldrig borde figurera på ett album.
Majoriteten av spåren följer samma formel. Pulserande, elektroniska trummor. Släpig sång som långsamt glider in i och ut i ljudlanskapet. Ett avbrott för breakdown med en ny syntmelodi, snarlik den förra. Det är inte det att det låter dåligt, för det gör det oftast inte. Men vi har hört det olika variationer på det här tidigare: Postiljonen satsade allt på saxofonen, St. Lucia fokuserade på analoga trummor och en balearisk touch. Bam Spacey verkar istället ha en förkärlek till datoriserade stråkar. Även om skivan är genomgående mörk och sorgsen är det svårt att någonsin bli riktigt berörd. Jag önskar att de kunnat ta en sida ur Lightning Dusts bok. Deras Fantasy är ett utmärkt exempel på hur en grupp är enhetlig men samtidigt gör varje spår till sitt egna väsen, och inte bara en tolkning av det förra. Den suckande sången över några halvspännande chillwavebeats är inget nytt, produktionen gör inga stora väsen av sig och de mer dansanta inslagen känns malplacerade. Tyvärr mynnar det ut i ett album som visserligen kan fungera som bakgrundsmusik för regniga bussresor och höstiga innesittarkvällar med tända ljus, men det rycker aldrig riktigt tag utan helheten är nästan apatiskt oengagerande.
Sedan finns det undantag. Titelspåret är med sina elva minuter en fantastisk resa som tar vid med postrocksosande gitarrslingor, får sällskap av elektroniska trummor och när sången tar vid efter två minuter så känner jag någonting för första gången på albumet. En känsla av frigörelse och frälsning. Detsamma gäller omställningen halvvägs in i Usel, när syntarna plockas bort allt och allt som är kvar är ett minimalt technodunkel. Tankarna går till österrikiska producentduon HVOB, som med ett liknande upplägg lyckas skapa samma sprudlande pirr – även när inramningen är nattsvart. De intressantaste idéerna blir synliga först när låtarna blir längre, och framförallt när bandet vågar plocka bort i stället för att lägga till, samt låta tomrummen få tid att vara tysta.