Den största musikjournalistiska floskeln man kan spotta ur sig år 2019 är att rocken är död – att den tidigare så stora och inflytelserika genren inte längre existerar eller är relevant i dagens musikklimat. R.I.P. in peace, gitarren. R.I.P. in peace…
Men den största musikjournalistiska floskeln man kan spotta ur sig år 2019 är förstås en lögn. Rocken är nämligen inte död. Den är levande odöd. Genren lever lyckligt nog vidare genom att livnära sig på andra genres karakteristiska element, något som har bidragit till att genren i dag är så pass vilset schizofren att det är omöjligt att sammanställa den fullständigt. Det är ett Frankensteins monster av influenser och uttryckssätt som trängs på varje rockbands aktuella albumsläpp och när till och med den traditionella rockens fanbärare börjar leka med samplers och hiphopinfluenser, likt Jack White på hans senaste album, vet man att rocken inte är den stillastående best den en gång var. Den är mycket väl levande, om än konstant ute efter nya idéer att livnära sig på.
Men Band of Skulls har varit en anomali i sammanhanget. Deras musik har genom åren inte fallit offer för tveksamma försök till förnyelse. Deras oemotståndliga blandning av klassiskt rifftung bluesrock och hookfylld radiorock har varit konstant tillfredsställande sedan debuten och även om de aldrig bjudit på ett perfekt album så har deras fullt kapabla utgivningar erbjudit oerhört många fantastiska rocklåtar. I Know What I Am, Back of Beyond, You’re Not Pretty But You’ve Got It Going On – Band of Skulls kommer en vacker dag släppa ett sjuhelsikes greatest hits-album.
Men det var då och nu är nu. Love Is All You Love är deras kapitulerande. Det är det oundvikliga kapsejsande av ett blytungt skepp som seglat på ett alltför stilla hav. Och kanske var det oundvikligt. Originalmedlemmen tillika trumslagaren Matt Hayward har hoppat av och Love Is All You Love är således deras första album som en duo. Med en mindre kock till sopptillagandet lämnas det mer utrymme till experimenterande. Således är det första man hör på Love Is All You Love ett par subtila syntar. 18 sekunder senare har Carnivorous eskalerat till en monoton och överproducerad powerpop-kalkon.
Det som följer är ett bitvis själlöst försök till förnyelse och popifierande av ett band som redan livnärde sig på det bästa popen hade att erbjuda dem. Men här har mindre fokus lagts på medryckande melodier och finurliga riff och mer på att få ljudbilden att låta så sterilt glättig som möjligt. Likt varje spretigt Band of Skulls-album hittills finns det lyckligtvis guldkorn att plocka ut, men antalet är häpnadsväckande få den här gången. Bulldozern That’s My Trouble och charmanta We’re Alive är albumets två starkast lysande stjärnor – resten av materialet pendlar mellan mediokert och rent ut sagt pinsamt.
Det intressanta i sammanhanget är att ju mer som bandet försökt förnya sitt sound, desto mer daterat känns det. Ta till exempel ABBA-dyrkande Cool Your Battles, den meningslösa balladen Sound of You eller varför inte arenarocks-tumören Speed of Light som alla osar Coldplay anno 2005. Tiden har således sprungit ifrån Band of Skulls och deras försök till förnyelse – en förnyelse som i sig inte var helt ogrundad, då deras patenterade sound börjat kännas både förutsägbart och gammalmodigt år 2019. Så hur tämjd och steril deras attitydfyllda rock än må kännas på Love Is All You Love så kanske det helt enkelt var en oundviklig utveckling. Oavsett så har Band of Skulls, likt många av deras jämlikar, gått och blivit en levande rockmusikalisk odöd. Det är bara synd att just den här dödskallen saknar bett.