Band of Skulls
Stockholm, 3/11 – 2016

Egentligen är det rätt konstigt att Band of Skulls har hamnat under radarn. Trion från Southampton har stått på scen i drygt tio år och har fyra stabila album i bakfickan. Inget album har någonsin kommit nära till att floppa men heller aldrig blivit enstämmigt hyllat. Det kan bero på två ganska simpla faktum: deras sound är stundtals spretigt men trots detta vet de hur man skriver riviga hits. Varje album – och nästan varenda spår på dem – brinner med en kaxig attityd som begär utrymme, även om det tycks vila på en bekvämlighet. Detta behöver egentligen inte vara något negativt, särskilt när Band of Skulls ändå lyckas bjuda på något säreget – en spelglädje som alltid vibrerar under ytan. Oavsett om det är genom sångarna Russell Marsdens och Emma Richardsons androgyna harmoniska sång eller i det självsäkra gitarrspelet som lekfullt bär varje låt framåt.

By Default kom ut tidigare i år och bevisade att Band of Skulls fortfarande är här för att stanna. Albumet bjuder på catchiga verser och refränger som skulle kunna fylla arenor med sin energi. Samtidigt visade de med albumet att de inte har några problem med att skriva mer tillbakadragna och avskalade låtar som utnyttjar deras sångförmåga. Istället för att bara förmedla en ball attityd bjöds även på vackra melodier och disco-drivande grooves. Precis innan de börjar spela på Debaser Strand är det rätt glest framför scenen. Men som om att hela publiken kommit tillbaka från en gemensam rökpaus fylls lokalen helt plötsligt lagom i tid till att scenen har släckts och ett ambientspår fyller mörkret. Bandet tas emot av jubel och knutna nävar pumpar i luften innan första låten ens kommit igång. Hela bandet, men framförallt Marsden, kan inte hålla sig från att låta leendet fylla hela ansiktet. Om denna välkomst inte var positiv nog brister publiken ut i ett glädjefyllt skrik när In Love by Default öppnar konserten.

Band of Skulls bevisar hur stämningen bör vara när ett band spelar live. Första låtens respons lägger grund till resten av kvällen – det är inte ett enda spår som möts utan kärleksfulla ovationer. Publiken sjunger med i in princip varje låt, rör sig som att de precis blivit introducerade till världens bästa hårdrock och ler för sig själva under alla gnistrande gitarrsolon. Det är en sån enormt bra stämning att bandet själva inte kan hålla sig från att skratta till eller le mellan och under låtarna – gång på gång går de fram till kanten av scenen och pratar direkt till fansen eller ger dem high-fives mellan låtar. En halvtimme in i konserten skämtar Marsden att han vanligtvis vid denna tidpunkt brukar be publiken att dansa och sjunga med till nästa låt – vilket bevisligen inte behövs ikväll. Det är stenhårda fans som har kommit hit – publiken vet det och bandet vet det – och båda parter njuter varenda sekund av denna magiska kemi som ligger som en berusande elektricitet genom hela spelningen.

Under andra hälften av spelningen brister energin en aning. Om det beror på att vissa låtar inte funkar lika bra live som andra – eller helt enkelt på att publiken inte orkar hålla igång non-stop i två timmar – är oklart. Oavsett så plockas det upp igen när publikfavoriten Death by Diamonds and Pearls första riff spelas och det blir omöjligt att inte röra sig i takt med publikhavets rus. ”Vi ska försöka hinna med så många låtar som möjligt under vår korta speltid,” sa Marsden tidigare under spelningen. Så det är nästan skrattretande – och bandet skrattar själva åt det – när de då säger att det är slut och lämnar scenen för att onekligen återvända för en encore. Trots det stundtals svajiga och utmattande setet bevisar ändå Band of Skulls hur det ska vara att gå på en rockkonsert. De tar bort all prestige från musiken och ber istället publiken att fira den.