Band Of The Week: Duvchi

Popens existens känns aldrig hotad. Ständigt föds nya subkulturer, och likt ett träd växer grenarna mer okontrollerat än vi kunnat ana. Somliga tar upp kampen om dess evolution medan andra lever som om det fortfarande vore 94. Med sin duvpop försöker sig Duvchi på något nytt, och resultatet är löjligt bra. I samma ljuva anda som Serenades, landar vad som mycket väl kan vara höstens starkaste poprefräng, och festivalsommarens mest eftertraktade anthem.

Den förlorade kärleken. Stockholms stadsliv mot Norrländskt lugn, tvåsamhet och allt vad kärlek innebär. Duvchi, eller Jens Duvsjö, som gömmer sig bakom höstens hetaste popfynd, förlorade sin kärlek i vardagens tristress, och Turtleduvs lyckas trolla fram de vackra i sorgens tydliga avgrund. Det är fantastiskt att något så sorgset samtidigt kan vara så vackert.

Repeat är bara förnamnet. Den ljuva rösten, det genomtänkta arrangemanget och den förföriska känslan träffar rätt. Jag faller handlöst. Landar i en svävande värld, och låter mig bara dras med. Igen och igen. Duvchi må bara ha en singel i skrivande stund, men det räcker fan så långt, när det träffar mig mitt i prick.