På bara drygt ett år har Banks blivit ett av de största namnen inom den popscen med drag från electropop, triphop och r&b. Hon har på kort tid släppt två EPs och fler singlar än du kan räkna på ena handen, och när debutalbumet Goddess nu är här så är det egentligen inte mycket som är nytt. Nio av de 14 låtarna har vi redan hört sedan tidigare och de hade med sina 38 minuter lätt kunnat utgöra ett fullängdsalbum på egen hand. En av de få låtar som är helt ny är Alibi, som är första spåret på plattan. Den är talande för albumet i sin helhet: en catchy poplåt som i grunden är ganska harmlös, men som fått ett ordentligt lyft av sin moderna och intressanta produktion.
Som låtskrivare är Banks en typisk singer-songwriter, gissningvis med piano som bas. Hon är en skicklig sådan, men ibland håller hon sig för mycket till skolmallen för hur musik i denna genre “ska skrivas”. Det som gör henne till verkligt intressant är i stället hennes val av producenter: på plattan samarbetar hon med undergroundstjärnor såsom SOHN, Shlohmo och Totally Enormous Extinct Dinosaurs. Dessa får hennes musik att röra sig i ljudlandskapen bredvid The Weeknd, eller FKA twigs för att ta ett mer färskt exempel.
Tematiskt är det i grova drag också likt, de skriver alla musik som på något sätt förmedlar känslan av alienation. Men där de andra hittat mer spännande vägar att berätta om detta, The Weeknd om ett drogdränkt partyliv och FKA twigs om ett utlämnande sexliv, så har Banks svårt att hitta en egen väg. För det första är hennes pop mycket mer direkt och lättillgänglig, vilket i sig inte är något fel men som gör att den inte är lika unik som tidigare nämnda. För det andra är hennes centrala tema kort och gott problematiska förhållanden. Ibland får hon det visserligen att fungera utmärkt, som i Waiting Game där hon beskriver en relation till en annan artist (“what if I never even see you ’cause we’re both on a stage / don’t tell me to listen to your song ’cause it isn’t the same”). Men tyvärr händer det också att hon snubblar på klyschor, vilket är som tydligast i refrängen till Change där hon sjunger “baby don’t go / I didn’t know / I’ll change I swear”. Platt och tråkigt, men det är en av flera låtar som tack vare sin produktion ändå fungerar, trots sin ointressanta grund.
Att så många låtar släppts som singlar är inte så konstigt, för många av dem är väldigt direkt popmusik och ibland ges till och med känslan av en hitkavalkad. Trots sin uttröttande längd på en timme så är albumet därför ändå relativt solitt utan längre trista passager. Även om det inte når upp till att bli ett riktigt fantastiskt verk så finns där stunder som känns stora, som när Brain bryter igång halvvägs in, eller när Waiting Game slår över från pianoballad till att bli tung av syntar, men även en mindre storslagen låt som den mjuka och förföriska Warm Water gör hon smått fantastisk. Hade jag själv fått bestämma så hade jag skurit bort en del låtar och gjort albumet mer kompakt för att inte dra ut på det som faktiskt är riktigt bra. Men nu är det inte jag som bestämmer och då är det bara att ta Goddess för vad det är: ett ganska grymt popalbum ändå.