Altaret – en plats för dyrkan, offrande, vördnad. För Banks symboliserar altaret det renaste, det allra heligaste, ”these songs are like my altar; they represent who I am”. Ofta nämner hon hur låtarna andas ur varje por på hennes kropp, att albumet är hundra procent hon; den hon är menad att vara. Genom albumet ser hon sig själv som en metamorfos, en fjärilslarv som utvecklas till en fullvuxen fjäril. Med The Altar vill hon bli bättre, mer högljudd, större. Hon vill vara en naturkraft, den som lämnar den brinnande bilen bakom sig när hon går i slow motion mot kameran.
Det må låta klyschigt, men hjälten som långsamt lämnar den brinnande bilen är i många fall en perfekt representation av The Altar – Banks kan inte lämna klyschorna i fred. I 27 Hours låter det ”told you I was bad news”, i Lovesick ”I knew your love before I kissed you / and now you have only made me miss you” och ”because I’m lovesick I’m not even ashamed / And I’m hard up for some time in the sheets”, i Mother Earth ”because every time you fall / I’ll be holding your head up”. I vissa stunder känns det som att man läser en tonårings dagbok – texterna har inte gått igenom något filter men är samtidigt forcerade. De låter ofta som någonting en pretentiös kärlekskrank tonåring skulle kunna skriva innan något verkligt slagit en.
Det är paradoxalt, för något verkligt har hänt Banks. Många av texterna andas av efterdyningarna från ett destruktivt manipulerande förhållande, och de få spår som stannar hos en har en ny sorts kvalitet, en ny kraft som inte tidigare synts i Banks arbete. Hur använt än kärleken är som tema gör Banks något nytt av det just där – hon glorifierar inte förhållandet, hon glorifierar sig själv nu när det är slut. Det är befriande att höra en låt som Weaker Girl om att inse sitt eget värde, om att vara stark nog att inte dras tillbaka, att kunna utforska sig själv som en hel person helt under sin egen makt. Judas spinner vidare på samma tema, med sin nya hiphop-influerade R&B om att kunna klara sig själv. Samtidigt är det någonting som förloras i musiken, i själva kärnan av den, en väldigt essentiell bit hon inte lyckats hitta och i stället försöker dölja genom lager av ljud. Det faller platt, utan intryck, forcerat genom flera filter.
Banks vill så otroligt gärna vara en naturkraft och vid sällsynta tillfällen syns en tornado i den lugna vind som är The Altar. Förstaspåret och singeln Gemini Feed är ett av dem, med porlande sång över en fängslande hook. Fuck With Myself är ett annat hypnotiskt spår som visar det Banks musik skulle kunna vara. Ibland märks potential mellan utfyllnadsspåren, musik med känslighet och krut, men allt som oftast misslyckas The Altar med att engagera lyssnaren. I sin helhet saknar albumet kaliber, inlevelse och allra mest känsla – mycket likt en fjärilslarv fast i utvecklingen.