Basement Jaxx
Dans Dakar, 9/8 – 2014

Inledningsvis är det väldigt trångt på Basement Jaxx. Vi är många, många som ser fram emot att dansa oss svettiga till duons mäktiga produktioner. Efter att en förvrängd kvinnoröst välkomnat oss till ”the world of Basement Jaxx” tar dunket i. Och jäklar vad det dunkar. Det är mördande monotont, vilket gör att förvirrade blickar byts bland publiken. Det är lite som förra årets DJ-set med Justice: många hade då förväntat sig ett kors och en krossande inledning i form av Genesis. Nu vet jag inte riktigt vad publiken hade hoppats på, men av reaktionerna av att döma var det verkligen inte detta. Felix Buxton och Simon Ratcliffe verkar inte bry sig, de ägnar knappt åskådarna en blick. Istället är allt fokus på mixningen. Likt spindlar kryper de fram över reglagen: de sträcker sig över, runt och förbi varandra för att korrigera så mycket som möjligt. Det är förståeligt att de inte har möjlighet att titta upp.

Resultatet blir ett set som inte är speciellt publikfriande. Visst, vi rör oss upp och ner som sig bör, men det känns på många håll rätt pliktskyldigt. Stämningen är något spänd, och det dröjer nästan 30 minuter innan publiken slappnar av. Då har visserligen den absoluta majoriteten lämnat britterna till förmån för Die Antwoord (många gjorde detta i form av en mycket underhållande conga-dans). Något tråkigt, men den glesare publiken ger mer utrymme för dans, istället för att likt packade sillar studsa i takt till musiken. Nu händer också något på scen, blickarna har lyfts och armarna rör sig inte lika frenetiskt längre. Buxton lyfter armarna i luften, tar några spontana danssteg, går framför mixerbordet och sparkar ut en badboll till publikens jubel. Musiken är nu också mer i linje med det förväntade: Never Say Never förstärks av en entusiastisk publik. Det är oklart vad som föranleder vad: om musiken fick igång publiken, eller tvärtom. Oavsett så är de oroliga blickarna nu utbytta mot uppspärrade ögon och breda leenden.

Det blir kanske inte den hitkavalkad som många hade hoppats på, att duon väljer att inte spela Romeo är och förblir lite av ett mysterium. Speltiden med sina 75 minuter är generöst tilltagen, så det är knappast tidsbrist som är anledningen. När de inledande raderna av Where’s Your Head At? ljuder är dock allt förlåtet. Duon lägger i en extra växel, och energin sprider sig framför kravallstaketet. När datorrösten nästan lite subtilt yttrar ”drop it!” precis innan basen verkligen dunkar in exploderar den nu något decimerade men ack dansanta publiken i en kollektiv mini-orgasm. Det är lätt att förstå var Skrillex och hans gelikar fått sin inspiration ifrån, även om de många gånger har lyckats göra sin brostep otroligt mycket smutsigare.