Baths
Lille Vega, 3/9 – 2014

Producenten Will Wiesenfield växte upp i Kalifornien och började göra musik i en relativt ung ålder, ni vet vid det här laget att dagens stjärnor blir allt yngre, men varje gång fortsätter vi ändå att förvånas. Det var hans fascinationer för Björk som fick honom att producera egen musik. Debuten Cerulean gav oss föränderliga beats, utsökta samplingar och välgjorda kompositioner som svävade lätt, medan uppföljaren Obsidian penslar himlen i en betydligt gråare färgskala. Redan under hans första låtar den här kvällen i Köpenhamn försvinner de vackra drag av sommarens vindar som en gång fick Animals att spridas i blogosfären. Lille Vega omvandlas snabbt till en fartfylld resa genom de mörkaste av gränder. Pulserande Ocean Death eggar snyggt ut när den får en betydligt större kostym. Men de annars så detaljerade ljudskisserna demoleras när Lille Vega blir föremål för suggestiv och massiv materia.

I en hyllning till Mew övergår de frenetiska syntharna till en råare yta än det driv som han stundtals delar med Tycho. Det finns nämligen en oerhörd intimitet, inte bara i hans musik, även i hans närvaro på scen. Han känner sig hedrad av att befinna sig i samma ”aura” som Mew, även om inte ett spår av Jonas Bjerre syns till. Istället för att acklimatisera det atmosfäriska som han och hans bandmedlem skulle kunna dela med Danmarks främsta bidrag till indierocken – går han en stig som vittnar mer om kala industrilokaler. När han tar i så att att skrik inte räcker för att beskriva styrkan i hans stämband förs tankarna konstigt nog till Trent Reznor och Nine Inch Nails. Det bor åtminstone samma intensitet som när Trent forcerar i Closer eller Dead Souls om de kraut-inspirerade ljudbilderna. I slutändan vet jag varken bak eller fram, men nog hade Baths vunnit mer på att flörta med Portland, blommiga skjortor och ta till vara på sina utsökta detaljer i sitt utförande.