Aldrig har väl Battles låtit lika mycket som Battles. Det New York-baserade experimentella rockbandet har skalat bort alla överflödiga element och bara lämnat själva stommen kvar. Feature-artisterna är helt borta, faktum är att ingen sång förkommer på albumet överhuvudtaget. Hitpotentialen är totalt obefintlig. Den här gången handlar det om helheten, inte enskilda låtar.
Stilistiskt så är det svårt att inte gilla La Di Da Di, med sin extremt enhetliga ljudbild och det ursnygga omslaget som matchar innehållet på ett solklart sätt. Men hur lätt är det egentligen att uppskatta själva musiken? Vi har att göra med ett svårgenomträngligt myller av melodislingor, ett maskineri av galna ljud. Det här är knappast något som sätter sig vid första lyssningen.
Gitarrspelet måste betraktas som den totala motsatsen till ”klassiskt skolat”, med sin tvångsmässiga repetition och närmast geléaktiga karaktär (det kanske låter idiotiskt, men lyssna själv så får du se). Ändå påminner det lite om frijazz, någon slags extremt fyrkantig sådan, som iklätt sig rockkostym och kopplat in sju olika pitch-shifters samtidigt.
Produktionen kan enkelt beskrivas som helt sjuk i huvudet, men den är också väldigt ren och klar: alla ljud framträder tydligt utan att blöda in i varandra. La Di Da Di gör sig väldigt bra i ett par lite finare hörlurar, där mixningen och akustiken framträder i all sin prakt. Särskilt trummorna står ut, lika mycket för hur de är spelade som för hur de är mixade.
Battles har egentligen en hel del gemensamt med bandet HEALTH i sin experimentella och energiska approach till musik, men La Di Da Di är tack och lov inte särskilt jämförbar med fisljumna DEATH MAGIC som släpptes härom månaden. Istället får La Di Da Di mig att tänka på Drakes senaste mixtape, If You’re Reading This It’s Too Late. Inte för att det finns några som helst likheter musikaliskt, utan snarare för att båda dessa skivor är uttryck för artister som går tillbaka till själva kärnan i sin musik: de söker inte sina rötter, de gör inte ett tafatt försök att återupprepa forna succéer, utan de dekonstruerar sig själva för att kunna bygga ut sin musik åt ett nytt håll. På så vis undviks konceptuella återvändsgränder och musiken föds istället på nytt.
Baksidan med La Di Da Dis närmast modernistiska stilism är att albumet tyvärr känns lite monotont, även om detta förhoppningsvis är en känsla som kanske försvinner efter ett tag. Det är svårt att på begränsad tid ge ett färdigt omdöme åt ett verk som uppenbarligen är tänkt att växa hos lyssnaren under en längre tid. Men även om denna text bara skulle spegla ett första intryck så är det är starkt sådant. Det är omöjligt att förneka att det rör sig om bra musik från ett lysande band.