Fy fan vilken klyscha det är att skriva att band har ”vuxit upp”. Men trots mina försök att skriva mig runt detta ofrånkomliga faktum har jag alltid hamnat där till sist. Beach Fossils har vuxit upp.
Under Clash the Truths första låtar framgår det att ljudbilden har förflyttat sig från ändlösa bilturer mot stranden till ångestfyllda bilturer där man skiter i allt. Skillnaden må vara hårfin, men det är ett enormt emotionellt steg för ett band som aldrig tycktes lämna solstolen. På Careless sjunger Dustin Payseur ”I let my heart feel no regrets / I feel so careless in my hand” och den sortens carelessness man förväntat sig av Beach Fossils är i själva verket en helt annan sort – fylld med kval och förtryckt lidande.
Likt No Age gjorde på Nouns varvar Beach Fossils fullfjädrade poplåtar med små ambientstycken, vilket fungerar som andningspaus och relektionstid för den annars ganska hektiska ljudbilden. Det är ett smart drag och fungerar förvånansvärt bra i albumkontexten. På In Vertigo gör Kazu Makino från Blonde Redhead ett ganska förvirrat gästspel och Caustic Cross är trots intressant trumspelande en högst till intetsägande komposition.
Noterbart är att Zachary Cole Smith, tidigare gitarrist, inte längre är en del av bandet. Det som började som ett sidoprojekt, DIIV, är numera huvudspår för Smith. Men när DIIV fortfarande står och stampar på samma jävla strand har Beach Fossils förflyttat sig långt därifrån. De har vuxit upp i dess sanna benämning – de är mycket mer förvirrade, ångestfyllda, arga och hopplöst obrydda. Problemen blir inte mindre när man blir större.