Somersault är en bubbla, en separat sfär som liksom har sina egna temporala och spatiala naturlagar. Beach Fossils har alltid ekat av reverb och feedback, men också av musikalisk eskapism. Dagdrömmandet i Somersault är dock av en mer melankolisk karaktär och skapar en tillflyktsort från vardagen, fastän det paradoxalt nog också är i det vardagliga som den får bränsle. Vänskaper och det konstanta trasslande som är mänskliga relationer fyller Somersaults minuter, där sångaren Dustin Payseur söker sig bort från både sig själv och från samhället i sviterna av depressionsvågor och Trumps Amerika.
Med den återhållsamma tematiken, är det kanske framför allt genom musiken som albumet får namnet Somersault, frivolt. Beach Fossils tar sitt välbekanta sound ett steg längre och utvecklas utan att på något sätt kompromissa med sin identitet, som en Pokémon som utvecklas till en kraftfullare version av sig själv. Både blåsinstrument och stråkar ackompanjerar dem i deras nya form och resulterar stundtals i ett loungigt sound, ibland ger det slackiga Real Estate-vibbar, andra gånger ekar Beatles-inspiration, men mest låter det som Beach Fossils.
Somersault känns som att det tar plats i en ständig solnedgång, eller att den bor i den där avtrubbade känslan när man precis har vaknat från en nap om eftermiddagen. Man kan nästan känna värmen av den försvinnande solen. Lunkande skrider den fram, öppnad av svepande This Year som sätter tonen för de resterande 34 minuterna med stråkar, bas-slingor och ett avståndstagande från giftiga relationer. Tangerine därefter gästas av Rachel Goswell från Slowdive, marcherande Saint Ivy speglar en slags hopplöshet utlöst under den amerikanska valnatten i höstas, medan Payseur i Down the Line kämpar för att känna något, bara något. Be Nothing fungerar som en avrundande katarsis, innan That’s All for Now avslutar med tropikvibrerande gitarrer.
Somersault fungerar i regn och i solsken, den passar sig lika som soundtrack till en bok och till att sitta ner och bara intensivt lyssna. Det är ett album för eskapister och realister, för på något sätt ryms de båda inom Beach Fossils. Om du söker ett album som talar om att välja bort för att välja rätt, om att inte låtsas se en gammal vän på gatan, om jakten att ändå anknyta till rätt personer och om att uppehålla sig i marginalerna av verkligheten är Somersault ett album att ta med sig till många platser i livet.