Beach House
Depression Cherry

5 september, 2015
Recension av Nike Rydberg
8

Förra året nådde Beach House den punkt då de slutgiltigt vuxit ifrån sig själva. Efter ett decennium hade deras drömpop hunnit nå ut till allt större publiker och i förlängningen större arenor, där musikens intimitet kommit bort någonstans på vägen. Åtminstone var det så duon själva upplevde sitt 2014, för att genast slå slag i saken och sluta göra spelningar inför fler än 1500 personer. Alla som på senare år stått i publikhaven framför det ännu tystare 10-talsundret The xx – och traumatiserats av olika vrålande fotbollsläktartappningar av Intro – borde kunna sätta fingret på samma skavande känsla av något personligt som gått förlorat. I Beach Houses fall gör man sitt femte album till en befriande motreaktion på de allt mer kommersiella sammanhang, maximalistiska ljudbilder och stora rum dit framgången tagit dem.

”You and me” är de första orden Victoria Legrand yttrar på Depression Cherry. En minut senare har hon genom att simpelt men förlösande konstatera ”‘Cause you blow my mind” hunnit riva alla känslomässiga spärrar för albumet, och gjort inledande Levitation till dess första lättade utandning. De explosiva livetrummorna från 2012 års Bloom har fått lämna plats åt ett nygammalt Beach House där dynamiken byggs upp av mer minimalistiska medel: små skiftningar i repetitiva trummaskinsscheman, Legrands växlande sångstilar och en skör balansgång mellan genuin sorg och bitterljuv sentimentalitet. Depression Cherry är på så sätt en passande deppromantisk titel på albumet samtidigt som den av samma anledning hade kunnat namnge varenda släpp Beach House gett ifrån sig hittills – deras extremt nischade sound har utåt sett aldrig haft särskilt stort handlingsutrymme att utvecklas någon annanstans. Den radikalt shoegazeminnande förstasingeln Sparks var en missvisande introduktion till ett album där man vid första anblicken låter som man alltid gjort, men precis som de lika stillastående The National är man ett av få samtida band som faktiskt kommer undan med att göra det.

Som helhet hade Depression Cherry i vilket fall tjänat på att gå hela vägen med någon av sina idéer. Under albumets gång blir Sparks My Bloody Valentine-influenser avlösta av mer filmiskt abstrakta mellanspår i 10:37 och Bluebird, och samma låtar blir lite av ett antiklimax i förhållande till Levitations, Space Songs och PPPs brutala direkthet. Det är här som Beach Houses minimalistiska ambitioner både fungerar som bäst och dras till sin spets, åtminstone låtskrivarmässigt: texter som ”It won’t last forever / Or maybe it will” eller ”Tender is the night for a broken heart / Who will dry your eyes when it falls apart?” hade kunnat låta löjliga om de framförts av ett annat band, men inte i kontext av den återfunna närheten i Beach Houses musik. I det centrala spåret PPP drar Legrand ut på dess innerliga skeden längre än vad som kanske vore mest naturligt, just för att ta sig tid att berätta. De starkaste känslorna är ofta de man knappt vågar säga rakt ut, och när Legrand faktiskt gör det framstår de som hennes allra mest värdefulla tankar.

Efter att ha kulminerat känslomässigt i PPP fungerar de kvarvarande tre låtarna som en lång och filmisk fadeout, på gott och ont. Avslutande Days of Candy framförs till en början nästan a cappella, men med åtta körsångare som backar upp Beach House genom en av deras sköraste stunder någonsin. Upprepandes ”Just like that, it’s gone” blir låten ett effektfullt cirkelslut till den hoppfulla Levitation och ger albumet kronologin av en kärlekshistoria lika smärtsam som vacker – och det är väl allt vi någonsin begärt av Beach Houses musik, egentligen.

Skivbolag: Bella Union

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 169 [name] => Beach House [slug] => beach-house [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 170 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 13 [filter] => raw ) )