Beach House: ”Om vi börjar sänka varandra är det dags att lägga av”

Albumet heter ”7” – har ni en personlig relation till numret sju?

VL: Nu har vi det. Berättelser blir och börjar, de blir del av ens liv. Albumet heter 7 och jag tror att det är en del av våra liv för alltid. Vi valde namnet av en anledning – det var medryckande, det var nytt och inga ord kunde bättre rymma och presentera vad vi skapat. Det är slående, det är effektfullt. Genomskinligt.

Varför albumet heter som det heter går också att läsa om på skivbolaget Sub Pops hemsida: i samband med att de första singlarna från den kommande plattan släpptes publicerades där en omfattande albumbiografi. Duon skruvar på sig i soffan när den förs på tal.

VL: Vi vill aldrig skriva biografier. Lika bra att vara tydlig med det. Vi skulle vara nöjda med att bara göra albumet, göra allt, och sedan bara släppa det. Det är vad vi försökte göra med Thank Your Lucky Stars. Det är anledningen till att det albumet inte blev behandlat på samma sätt som Depression Cherry, eftersom vi tänkte att ”Okej, det blir jättebra, vi släpper bara albumet helt oskyldigt och ser vad som händer”. Men jag tror att större delen av industrin… Man måste förklara något, ge någon form av kontextuell information. Vi kunde ha valt andra ord [i biografin], vi kunde ha valt ”uppror”, ”spännande”, ”galet”…

AS: Det är problemet med ord, det finns så många.

Ni skrev bland annat att det finns vissa spår på den nya plattan som ni inte kommer att kunna återskapa live. Vad har ni för planer för de spåren på turnén?

VL: Nästan varje album har haft åtminstone en låt som vi inte spelar live, så det är inte särskilt stor skillnad. Alla låtar kommer att anpassa sig på sitt eget sätt, de utvecklas alltid. Vi har alltid försökt att inte förlita oss på backing tracks, så det är en stor sak att ta i beaktning – vi har många lager av sång och många lager av gitarrer. Vissa saker hör hemma i studion.

AS: Vi kommer att kunna spela majoriteten av låtarna, vi skrev så för att demonstrera hur vi försökte ha en öppen och kreativ skapandeprocess. Vi börjar förstå att allt vi skrev i biografin var dumt skrivet. Det bäddade för och lockade fram misskommunikation, missinformation. Vi har fått frågor som har fått oss att förstå att vi inte förmedlade våra tankar ordentligt. Vi skrev det där bara för att liksom beskriva kreativiteten som fanns i oss medan vi arbetade på plattan.

VL: Information kan vara begränsande. Man ångrar alltid biografin. Fast nej – inte hela, bara delar av den.

Det kanske är en av sakerna ni ångrar att ni skrev, att ni ville ”rensa i er kreativa garderob”. Fanns det skelett där inne?

VL: Jag tror att B-sidorna [B-sides and Rarities, 2017] helt enkelt är en samling essäer. Vi är författare och vi samlade våra verk, vi organiserade dem. Jag tror att organisation är väldigt hälsosamt för det kreativa sinnet. Att inte ha högar över allt som gör att du drunknar i universum. Man måste se vägar framåt och jag tror att [B-sides and Rarities] var ett sätt för oss att skapa sådana.

I samband med albumsläppet och den tillhörande världsturnén leder vägarna inte bara framåt, utan också till Sverige. Beach House ger i höst spelningar i både Lund, Stockholm och Göteborg. Trots att åsikterna om Sverige är en aning ospecifika (”Det är som med Danmark, vi har varit där flera gånger men aldrig fått uppleva hur det är att bo där”, respektive ”Det är vackert, det finns många fina ställen att besöka, men det vore lögn att påstå att vi vet mycket om Sverige”), verkar bandet se fram emot att komma tillbaka. Scally lägger lång tid på att försöka uttala ”Trädgår’n”, där Göteborgsspelningen kommer att äga rum, och berättar att de faktiskt hade tre lediga dagar i Göteborg en gång. Då hängde de mycket på Pustervik och hittade en ”riktigt skön bar” som de gillade. Scally tog sig till och med några joggingturer i den göteborgska stadsterrängen. Det är dock Skåne som verkar stå för de starkaste intrycken: Scally berättar med stor inlevelse om när bandets turnébuss blev träffad av en soffa på Öresundsbron (”Vi fick skriva en olycksrapport!”) och hyllar därefter konsertlokalen Mejeriet i Lund:

– Vi spelade i Lund år 2010, på samma ställe som vi ska spela i höst, och det var riktigt häftigt. Det är som ett kulturcenter, visst? Vi ser fram emot att komma tillbaka dit, [Mejeriet] är riktigt bra, det har en bra vibe.

Lund är en studentstad, många är unga. Är det konstigt att tänka på att ni har fans som inte har varit med från början, att ni fortfarande upptäcks?

VL: Det är galet. Vi var i en stad i Schweiz, Lausanne, och ett gäng kom upp till oss och sa ”Vi har lyssnat på er sedan vi var tolv år gamla!” och jag tittade på dem och tänkte: ”Hur gamla är de ens nu?” Time is crazy. Det är spännande, hur man gör musik som sedan fortsätter att ta form och etablera sig i folks liv i mycket större omfattning än man först tänkte. Det är tidlöst. Från ett litet barn till någon mycket äldre, det är magiskt. Musiken är otrolig, den manifesterar sig i någon just nu, den spelas någonstans, i någons liv. Vi är som en satellit, våra ekon fortplantar sig lång bort. Vi tar form. Musiken är en del av oss, men den är inte vi.

AS: Vi är oerhört tacksamma att få göra detta, att ha den här möjligheten. Det är mirakulöst varje gång vi hör eller ser eller ger en konsert och möter så mycket unga människor. Var har de hört talas om oss? Var kommer de ifrån?

Vad är det bästa med att vara på turné?

VL: Att ingenting någonsin är likadant. Inget är detsamma. Ingen dag är den andra lik – även om det känns som att de borde vara det, eftersom man är i en buss eller i en skåpbil, med samma människor. Miraklet är att det alltid är annorlunda. Man trubbas aldrig av.

AS: Nya platser, nya människor. Det är jättekul att turnera.

AS, VL: Det är utmattande!

AS: Det bankar skiten ur en, men man får se nya platser och då och då träffa nya människor. Man äter god mat.  [Det är] vackert. Man måste vara en idiot för att ta allt det för givet.

VL: Om man inte blir utmattad kanske man inte lever fullt ut, antar jag. Ens kropp blir äldre men ens själ kan förbli ganska ung, ju mer man gör. Det är en mental grej, att bli gammal. Tror jag.

AS: Man låter kroppens utmattning stänga ner hjärnan. Man måste kämpa emot.

VL: Man måste träna hjärnan.

Är musik ert sätt att göra det?

VL: Det är ett av sätten. Vi gör olika saker för att hålla oss underhållna, inspirerade… För Alex är det kanske att läsa. För mig är mina ögon hur jag ser berättelser, min fantasi. Att alltid hitta lekar. Det gäller att vara lekfull, att vara öppen för det fjantiga. Man ska inte ta saker på för stort allvar – bara allvarligt nog. Allvarligt nog för att det ska fungera, men inte så pass allvarligt att man drunknar i skit som inte spelar någon roll. 

På tal om allvar – när Thank Your Lucky Stars släpptes pratade ni om det albumet som mer politiskt. Skulle ni säga att 7 är ytterligare ett steg i den riktningen?

VL: Vad gäller att inspireras av kvinnlig ikonografi, film, konst, kvinnoansikten, skildringar av glamour, förstörelse, alkoholism… Vissa teman bakom Thank Your Lucky Stars var specifika för det albumet, men jag tror att den övergripande inspirationen och fascinationen fortsätter att växa i mig personligen. På 7 finns inslag av glamour och destruktivitet, av ljus och mörker, men på ett mer Warholskt vis. Det finns likheter och skillnader. Jag tror att det bara fortsätter att utvecklas, jag vill se det som frikopplade bilder och abstraktioner. Jag tycker inte att 7 är ett uppenbart politiskt album. Det är något som vi skapade i en viss tid i historien och det finns många speglar i albumet som reflekterar saker som nästan vem som helst kan relatera till. Det pekar ingen särskild stans. Bildmaterialet är mycket inspirerat av sent 60-tal, 70-tal – svartvit popkonst. Det finns mycket mer visuellt innehåll än på de senaste två albumen. Jag tror att det helt enkelt beror på dess intensitet och hur inspirerade vi var. 

Berätta mer om ert bildmaterial, hur arbetar ni med det?

VL: Båda två överblickar alltihop. Vissa dagar gör jag mer eller Alex mer, men det kommer från oss båda. Vi anställer någon som hjälper oss med layout och vi samarbetar med olika personer, men den kreativa riktningen och den kreativa kontrollen är helt och hållet i våra händer. Skivbolaget säger inte åt oss vad vi ska göra, vår manager säger inte åt oss vad vi ska göra – ibland måste man skrika på sin manager. Ibland är det man själv som är managern. Det är mycket jobb, men det är värt det.

Utanför hotellobbyn börjar himlen mörkna till nordisk vårskymning. I soffan framför mig sitter två trötta men uthålliga människor och idén att avsluta med en lek faller platt; Legrand ser uppenbart missnöjd ut och Scally är låtsat entusiastisk. I stället frågar jag om det är något de vill tillägga innan vi avslutar. Legrand svarar:

– Lyssna på albumet på hög volym. Turn it up. Hänge dig själv. Låt dig göra vad du vill. Det är er musik nu. Har alltid varit.

7 släpps 5/11 på Sub Pop och Bella Union.