Intervju

Beach House: ”Om vi börjar sänka varandra är det dags att lägga av”

Publicerad: 3 maj 2018 av Maja Björsne

Det har gått över ett decennium sedan Victoria Legrand och Alex Scally lanserade Beach House. I dag är det svårt att kalla det Baltimorebaserade drömpopbandet för något annat än ett fenomen: vad som, likt som för så många andra, började med ett självbetitlat debutalbum, har tolv år senare växt till en snarast kultlik rörelse, med fans i alla åldrar, över hela världen. Beach House är ett koncept, en känsla; en produkt av hårt arbete och en av modern popmusiks mest fruktbara kreativa symbioser. I 14 år har Legrand och Scally skapat musik tillsammans.

– Jag tror inte att vi hade varit där vi är i dag utan varandra. Han gör saker som inspirerar mig, jag gör saker [som inspirerar honom]. Det har varit så alla de här åren. Jag tycker att det är ganska galet – vi kunde ha torkat ut. Men det har vi inte, säger Legrand. Vi håller varandra vid liv, vi håller varandra trygga, vi utmanar varandra. Vi stöttar varandra. Det är levande och det andas, det är konstant.

– Om vi börjar sänka varandra är det kanske dags att lägga av, fyller Scally i.

Duon sitter bredvid varandra i en soffa i en hotellobby i Köpenhamn. Scally i svart dunjacka, Legrand med ringar på nästan varje finger och svar på nästan varje fråga – det är inte svårt att avgöra vem av de två som tycker mest om att prata. När de inte fyller i varandras meningar eller säger samma sak exakt samtidigt, svävar Legrand ut i långa abstrakta haranger som Scally till slut sammanfattar, ofta efter att ha blivit avbruten flertalet gånger. Det är fascinerande att se dem samspela.

Vad är den största utmaningen med att arbeta tillsammans?

Alex Scally: Jag tror –

Victoria Legrand: Att vara lyhörd för möjligheterna, antar jag.

AS: Jag tror att det största problemet är att se till så att man får ut mesta möjliga av en idé. Vår största mardröm är tanken på att det fanns potential som inte förverkligades. Att en låt en gång var vackrare än den till slut blev på skiva.

Ni har arbetat tillsammans länge nu. Vilka är ni år 2018?

AS: You’re looking at it!

Och vad ser jag?

VL: You see some busy people! Vi arbetar! Du ser två starka och trötta personer. Uthålliga – det finns en uthållighet. Personligen kan jag, som kvinna, säga att jag känner mig stärkt på så sätt att jag är upprymd över att kunna uttrycka saker offentligt.

AS: Vår tröskel för bullshit är väldigt låg nu för tiden. Det är en stor del av vår personlighet. Om något suger – du vet, ingen bullshit. Vi tar ingen skit. När man är ung tror jag att man står ut med mycket mer dum skit och att man först senare inser att man inte var tvungen, att det fanns sätt att kringgå det, sätt att inte slösa sin egen tid.

VL: Folk behandlar en annorlunda också, när man är ung. ”Du är ung, du vet ingenting.” Det är svårare för folk att köra med en när man är äldre. Vem skriker på en åttioårig tant? Ingen! Bara totala psykopater.

Att kalla Beach House för gamla är definitivt att ta i, men visst är de äldre nu, med sex fullängdsalbum i bagaget och det sjunde på väg. Albumet, finurligt döpt till just 7, är uppföljaren till 2015 års dubbelsläpp, Thank Your Lucky Stars och Depression Cherry, och senaste katalogtillskottet, B-sides and Rarities från 2017Bandet har på 7 valt att inte längre arbeta med en regelrätt producent och således slopat det långtgående samarbetet med Chris Coady. I stället har Sonic Boom (Peter Kember från Spacemen 3) hjälpt till med produktionen. Legrand berättar:

– Det här albumet är… Det är inte särskilt många som har hört det. Vad vi upplever just nu är väldigt tidigt i albumets födelse. Det är en spännande tid. Vi känner mycket nyfikenhet. Vi har gjort färdigt plattan, vi har gjort färdigt bildmaterialet, det är så mycket som är förberett. [Albumet] är redo att skjuta iväg ut i yttre rymden.

Blev det som ni hade tänkt er? 

VL: Som vi hade tänkt oss… Jag tror att när vi väl började skriva och var inspirerade, så gjorde vi vårt bästa för att bara följa de muserna. Våra intentioner är aldrig supertydliga. De baseras bara på upprymdhet och spänning – på så vis tror jag att vi följde [våra intentioner].

AS: Vår metod, eller vår process, involverar inte något uppsåt. Vi brukar bara arbeta med vad vi har framför oss, om du förstår. Jag tror att vissa arbetar på det sättet, vissa säger: ”Jag ska bara använda akustiska instrument på det här albumet”. Det finns olika nivåer av förutfattade beslut. Vi är som barn, vi arbetar med vad vi har framför oss.

VL: Men visst finns det uppsatta ramverk, till exempel att veta att man ska spela in vid en viss tidpunkt, att veta hur många dagar man har kvar. Det går att skapa många strukturer som också tillåter en att vara fri. Att veta att vi arbetar med Sonic Boom, att veta… Du vet. Det är inte hipp som happ. Man formulerar alltid någon form av utmaning.

  • Albumet heter ”7” – har ni en personlig relation till numret sju?

    VL: Nu har vi det. Berättelser blir och börjar, de blir del av ens liv. Albumet heter 7 och jag tror att det är en del av våra liv för alltid. Vi valde namnet av en anledning – det var medryckande, det var nytt och inga ord kunde bättre rymma och presentera vad vi skapat. Det är slående, det är effektfullt. Genomskinligt.

    Varför albumet heter som det heter går också att läsa om på skivbolaget Sub Pops hemsida: i samband med att de första singlarna från den kommande plattan släpptes publicerades där en omfattande albumbiografi. Duon skruvar på sig i soffan när den förs på tal.

    VL: Vi vill aldrig skriva biografier. Lika bra att vara tydlig med det. Vi skulle vara nöjda med att bara göra albumet, göra allt, och sedan bara släppa det. Det är vad vi försökte göra med Thank Your Lucky Stars. Det är anledningen till att det albumet inte blev behandlat på samma sätt som Depression Cherry, eftersom vi tänkte att ”Okej, det blir jättebra, vi släpper bara albumet helt oskyldigt och ser vad som händer”. Men jag tror att större delen av industrin… Man måste förklara något, ge någon form av kontextuell information. Vi kunde ha valt andra ord [i biografin], vi kunde ha valt ”uppror”, ”spännande”, ”galet”…

    AS: Det är problemet med ord, det finns så många.

    Ni skrev bland annat att det finns vissa spår på den nya plattan som ni inte kommer att kunna återskapa live. Vad har ni för planer för de spåren på turnén?

    VL: Nästan varje album har haft åtminstone en låt som vi inte spelar live, så det är inte särskilt stor skillnad. Alla låtar kommer att anpassa sig på sitt eget sätt, de utvecklas alltid. Vi har alltid försökt att inte förlita oss på backing tracks, så det är en stor sak att ta i beaktning – vi har många lager av sång och många lager av gitarrer. Vissa saker hör hemma i studion.

    AS: Vi kommer att kunna spela majoriteten av låtarna, vi skrev så för att demonstrera hur vi försökte ha en öppen och kreativ skapandeprocess. Vi börjar förstå att allt vi skrev i biografin var dumt skrivet. Det bäddade för och lockade fram misskommunikation, missinformation. Vi har fått frågor som har fått oss att förstå att vi inte förmedlade våra tankar ordentligt. Vi skrev det där bara för att liksom beskriva kreativiteten som fanns i oss medan vi arbetade på plattan.

    VL: Information kan vara begränsande. Man ångrar alltid biografin. Fast nej – inte hela, bara delar av den.

    Det kanske är en av sakerna ni ångrar att ni skrev, att ni ville ”rensa i er kreativa garderob”. Fanns det skelett där inne?

    VL: Jag tror att B-sidorna [B-sides and Rarities, 2017] helt enkelt är en samling essäer. Vi är författare och vi samlade våra verk, vi organiserade dem. Jag tror att organisation är väldigt hälsosamt för det kreativa sinnet. Att inte ha högar över allt som gör att du drunknar i universum. Man måste se vägar framåt och jag tror att [B-sides and Rarities] var ett sätt för oss att skapa sådana.

  • I samband med albumsläppet och den tillhörande världsturnén leder vägarna inte bara framåt, utan också till Sverige. Beach House ger i höst spelningar i både Lund, Stockholm och Göteborg. Trots att åsikterna om Sverige är en aning ospecifika (”Det är som med Danmark, vi har varit där flera gånger men aldrig fått uppleva hur det är att bo där”, respektive ”Det är vackert, det finns många fina ställen att besöka, men det vore lögn att påstå att vi vet mycket om Sverige”), verkar bandet se fram emot att komma tillbaka. Scally lägger lång tid på att försöka uttala ”Trädgår’n”, där Göteborgsspelningen kommer att äga rum, och berättar att de faktiskt hade tre lediga dagar i Göteborg en gång. Då hängde de mycket på Pustervik och hittade en ”riktigt skön bar” som de gillade. Scally tog sig till och med några joggingturer i den göteborgska stadsterrängen. Det är dock Skåne som verkar stå för de starkaste intrycken: Scally berättar med stor inlevelse om när bandets turnébuss blev träffad av en soffa på Öresundsbron (”Vi fick skriva en olycksrapport!”) och hyllar därefter konsertlokalen Mejeriet i Lund:

    – Vi spelade i Lund år 2010, på samma ställe som vi ska spela i höst, och det var riktigt häftigt. Det är som ett kulturcenter, visst? Vi ser fram emot att komma tillbaka dit, [Mejeriet] är riktigt bra, det har en bra vibe.

    Lund är en studentstad, många är unga. Är det konstigt att tänka på att ni har fans som inte har varit med från början, att ni fortfarande upptäcks?

    VL: Det är galet. Vi var i en stad i Schweiz, Lausanne, och ett gäng kom upp till oss och sa ”Vi har lyssnat på er sedan vi var tolv år gamla!” och jag tittade på dem och tänkte: ”Hur gamla är de ens nu?” Time is crazy. Det är spännande, hur man gör musik som sedan fortsätter att ta form och etablera sig i folks liv i mycket större omfattning än man först tänkte. Det är tidlöst. Från ett litet barn till någon mycket äldre, det är magiskt. Musiken är otrolig, den manifesterar sig i någon just nu, den spelas någonstans, i någons liv. Vi är som en satellit, våra ekon fortplantar sig lång bort. Vi tar form. Musiken är en del av oss, men den är inte vi.

    AS: Vi är oerhört tacksamma att få göra detta, att ha den här möjligheten. Det är mirakulöst varje gång vi hör eller ser eller ger en konsert och möter så mycket unga människor. Var har de hört talas om oss? Var kommer de ifrån?

  • Vad är det bästa med att vara på turné?

    VL: Att ingenting någonsin är likadant. Inget är detsamma. Ingen dag är den andra lik – även om det känns som att de borde vara det, eftersom man är i en buss eller i en skåpbil, med samma människor. Miraklet är att det alltid är annorlunda. Man trubbas aldrig av.

    AS: Nya platser, nya människor. Det är jättekul att turnera.

    AS, VL: Det är utmattande!

    AS: Det bankar skiten ur en, men man får se nya platser och då och då träffa nya människor. Man äter god mat.  [Det är] vackert. Man måste vara en idiot för att ta allt det för givet.

    VL: Om man inte blir utmattad kanske man inte lever fullt ut, antar jag. Ens kropp blir äldre men ens själ kan förbli ganska ung, ju mer man gör. Det är en mental grej, att bli gammal. Tror jag.

    AS: Man låter kroppens utmattning stänga ner hjärnan. Man måste kämpa emot.

    VL: Man måste träna hjärnan.

    Är musik ert sätt att göra det?

    VL: Det är ett av sätten. Vi gör olika saker för att hålla oss underhållna, inspirerade… För Alex är det kanske att läsa. För mig är mina ögon hur jag ser berättelser, min fantasi. Att alltid hitta lekar. Det gäller att vara lekfull, att vara öppen för det fjantiga. Man ska inte ta saker på för stort allvar – bara allvarligt nog. Allvarligt nog för att det ska fungera, men inte så pass allvarligt att man drunknar i skit som inte spelar någon roll. 

    På tal om allvar – när Thank Your Lucky Stars släpptes pratade ni om det albumet som mer politiskt. Skulle ni säga att 7 är ytterligare ett steg i den riktningen?

    VL: Vad gäller att inspireras av kvinnlig ikonografi, film, konst, kvinnoansikten, skildringar av glamour, förstörelse, alkoholism… Vissa teman bakom Thank Your Lucky Stars var specifika för det albumet, men jag tror att den övergripande inspirationen och fascinationen fortsätter att växa i mig personligen. På 7 finns inslag av glamour och destruktivitet, av ljus och mörker, men på ett mer Warholskt vis. Det finns likheter och skillnader. Jag tror att det bara fortsätter att utvecklas, jag vill se det som frikopplade bilder och abstraktioner. Jag tycker inte att 7 är ett uppenbart politiskt album. Det är något som vi skapade i en viss tid i historien och det finns många speglar i albumet som reflekterar saker som nästan vem som helst kan relatera till. Det pekar ingen särskild stans. Bildmaterialet är mycket inspirerat av sent 60-tal, 70-tal – svartvit popkonst. Det finns mycket mer visuellt innehåll än på de senaste två albumen. Jag tror att det helt enkelt beror på dess intensitet och hur inspirerade vi var. 

    Berätta mer om ert bildmaterial, hur arbetar ni med det?

    VL: Båda två överblickar alltihop. Vissa dagar gör jag mer eller Alex mer, men det kommer från oss båda. Vi anställer någon som hjälper oss med layout och vi samarbetar med olika personer, men den kreativa riktningen och den kreativa kontrollen är helt och hållet i våra händer. Skivbolaget säger inte åt oss vad vi ska göra, vår manager säger inte åt oss vad vi ska göra – ibland måste man skrika på sin manager. Ibland är det man själv som är managern. Det är mycket jobb, men det är värt det.

    Utanför hotellobbyn börjar himlen mörkna till nordisk vårskymning. I soffan framför mig sitter två trötta men uthålliga människor och idén att avsluta med en lek faller platt; Legrand ser uppenbart missnöjd ut och Scally är låtsat entusiastisk. I stället frågar jag om det är något de vill tillägga innan vi avslutar. Legrand svarar:

    – Lyssna på albumet på hög volym. Turn it up. Hänge dig själv. Låt dig göra vad du vill. Det är er musik nu. Har alltid varit.

  • 7 släpps 5/11 på Sub Pop och Bella Union.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 169 [name] => Beach House [slug] => beach-house [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 170 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 14 [filter] => raw ) )