Debaser Medis

Beach House
Stockholm, 12/11 – 2015

Publicerad: 13 november 2015 av Rikard Berg

5

Det här med magi i musik kan vara lätt att slarva bort. Ibland krävs det otroligt lite för att en känsla ska gå från euforisk till avslagen. Beach House insåg själva det här förra året, när de började spela inför stora folkmassor och gång på gång bokades till festivalernas största scen. Att försöka underhålla många samtidigt med musik som lever och andas på sin subtilitet är ett uppdrag dömt till att misslyckas.

Därför bestämde de att sluta göra konserter inför fler än 1500 personer, och Debaser Medis där de befinner sig tar in knappa 1000. Biljetterna är slutsålda sedan länge och kön utanför lokalen sträcker sig hela vägen ner till Götgatan i nästan en timme innan spelstart. Stockholm älskar Beach House, det är ingen nyhet. Men det är skillnad på att älska ett band hemma i sängen och att älska ett band i en trång publik en torsdagskväll. Till höger om mig står några stycken och pratar genom hela konserten. Till vänster om mig står någon och swipar höger, höger, höger på Tinder.

Den som blundar och njuter kan stundtals få ut massvis av konserten, bara för att musiken är så målande att den får eget liv. Men Beach House har med sig en trummis på scen som låter slagverken ta långt mer plats än på platta. Han verkar ha bestämt sig för att han bara SKA väcka liv i varenda en i publiken. Det här fungerar bra i de låtar som har mer intensiva skeden, som i 10 Mile Stereo där Victoria Legrand sjunger ut “foreveeer” med en kraft som tiofaldigas av trummornas hjälp. Men det fungerar mindre bra i de skeden av konserten där musiken egentligen borde viskas fram snarare än ropas ut. Något som faktiskt gäller för den stora majoriteten av bandets musik.

Beach House har alltid varit experter på att fånga den där surrealistiska känslan från precis mellan det att du sover och är vaken. Där du är medveten om vad som händer runt omkring dig, men ändå har en svävande känsla och flackande drömmar. Trummisen är i den här situationen en arg förälder som bankar på dörren, eller ett envist snooze-alarm som raserar hela stunden.

Ingen på scen verkar riktigt nöjd med hur det står till. Duon som är Beach House förmedlar inte tillräckligt med nerver i kväll för att ge spelningen vad som behövs. De kanske själva förstår att låtarna har svårt att överleva trummisens hugg. Kanske har de inte tillräckligt med ork för att kämpa för låtarnas liv. Kanske tänker de, precis som jag, på att spelningen hade gjort sig så mycket bättre med en nätt trummaskin och sittplatser åt publiken.

Musiken fortsätter i grunden att vara magisk och gillar man Beach House på platta så gillar man det ljud som kommer från scenen. Men den som vill få ut så mycket som möjligt av dem nu i november gör bättre i att gå på en höstpromenad med de purfärska albumen Depression Cherry och Thank Your Lucky Stars i hörlurarna, än att stå och trängas på Debaser. Det är en tanke som kanske slår även bandmedlemmarna på scen i kväll.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 169 [name] => Beach House [slug] => beach-house [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 170 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 14 [filter] => raw ) )