Beach House
Way Out West, 8/8-2013

”This is about love in the dark” berättar sångerskan Victoria Legrand innan Silver Soul river ner de största applåderna Beach House mottas av under sinandra spelning på Way Out West. På samma plats för tre år sedan såg det fundamentalt annorlunda ut – spelningen utspelade sig då i dagsljus inför en avvaktande publik i blygsam storlek. Återkomsten på Hultsfredsfestivalen året därpå stördes av ett apokalyptiskt hällregn. Med sitt tredje album Bloom har Beach House trängt sig in i det allmänna musikmedvetandet och fått det stora förtroendet att stänga Way Out Wests första dag. Ytterligare tyngd läggs på när Neil Young ställer in och alla på området plötsligt får tid att gå och kolla på Beach House.

I Pitchfork-skribenterna Tom Breihan och Amy Phillips skildring av Way Out West 2010 berättade de om följande problem under Beach House-spelningen: ”People were amped, clapping along with anything resembling a beat, a practice that seemed to be a trend in the Linné tent.” Tre år senare blir jag själv, med min allergi för de folkliga, tvångsmässiga och stämningsdödande handklappen, för första gången i mitt liv helt okej med fenomenet. Väldigt, väldigt många besökare har tagit chansen att tillbringa sin Neil Young-sorg i Linnétältet och ännu fler är vi som snappat upp bandet de senaste åren och sett fram emot att se det i sitt rätta element. ”This is about love in the dark.” Det är ett berörande och välförtjänt sagoslut för Beach House.

I mörkret får bandet möjlighet att uppfylla sina visioner och förlänga sin musik med fantastiska projektioner och stjärnhimlabilder i stil med omslaget till Bloom. Den stora, speldose-artade helheten leder till en brist på dynamik som framför allt visar sig när Teen Dream-spåren Zebra, Walk in the Park, Norway och Silver Soul alla avverkats. Här har många börjat lämna tältet för de olika Stay Out West-klubbarna eller för att tillfredsställa sin otålighet. Kanske behöver även det nya materialet tre år på sig att växa.

Foto: Magnus Olsson