Bear’s Den om hopp och sorg

Bear’s Den bildades som en skäggig och skönsjungande trio år 2012. Idag är bandet en duo, men fortfarande lika skäggiga och skönsjungande. Sedan starten har saker fortskridit i en rasande takt: för två år sedan kom debutalbumet, och i år släpptes uppföljaren Red Earth & Pouring Rain – en kärleksförklaring till natten. Däremellan har bandet turnerat konstant. Det förevigades i filmen Austin to Boston där Bear’s Den, tillsammans med The Staves, Ben Howard och Nathaniel Rateliff, åkte på turné i fem gamla folkabussar genom USA. I oktober intog bandet ett fullproppat Debaser Medis för sin andra Sverigespelning på bara ett år. I samband med det passade vi på att träffa Kev Jones och Andrew Davie för att prata om det nya albumet, spiritualitet och hopp.

Att kunna trycka på en verklig escape-knapp och fly verkligheten är något som de flesta drömmer om ibland. Kanske framförallt på natten, då känslorna känns som störst och mest verkliga. På Red Earth & Pouring Rain har Bear’s Den valt att behandla konceptet om att fly sina problem ur en nostalgisk synvinkel.

– Den grejen med att titta tillbaka i backspegeln, den fascinerar oss. Flykten i all ära, men vad är det du flyr ifrån? Det är ett koncept som genomsyrar hela albumet.

Den akustiska folkinstrumentationen som prydde debuten har fått lämna plats åt en ny referensram gällande vilka ljud som ska utsmycka deras kristallklara melodier. Kev Jones och Andrew Davies kompositioner har förflyttat sig från det stilla landet till en grynig stadsbild, och däri anammat en retroinfluerad referensvärld rotad i musiken från barndomen. Fleetwood Mac, Don Henley, Darkness on the Edge of Town – listan på referenser från var ljuden kommer ifrån kan göras lång.

– Det har inte att göra med att musiken är retro, utan snarare att den förmedlar en nostalgisk känsla. Ljuden påminner oss om den musiken som vi växte upp med, eller först utsattes för när vi var små. Någon sa för länge sedan att när man gör musik så försöker man hela tiden återfå samma känsla som första gången man hörde musik. Så för oss känns det bara helt rätt att ha med samma ljud som vi växte upp med fast i en egen kontext.

– När vi skrev musiken var vi rätt besatta av att få till rätt känsla som var enhetlig genom hela albumet. Det vi landade i var ungefär samma känsla som när man köra bil mitt i natten – en känsla av flykt. Albumframsidan speglar både musiken och den känsla vi ville skapa rätt bra, att försöka ta sig vidare men hela tiden ändå blicka bakåt i backspegeln. Albumet är ett utforskande av människor i de situationerna.

Det ligger ständigt en tät spirituell dimma över Bear’s Dens musik. Någonstans mitt i den nattliga flykten dyker många av livets stora frågor upp: både flera av låttitlarna (Gabriel, New Jerusalem och Greenwoods Bethlehem) och textmaterialet använder sig av en kristen referensram, trots att bandet inte direkt är religiösa. Textförfattaren Andrew Davie växte upp i ett religiöst hem:

– Vi är inte troende per se, mest intresserade av det. Det fanns säkert en tid då gemene man kände till de här berättelserna – jag växte upp i en kristen miljö så för mig är de helt naturliga. Jag bara kan dem. Om jag tror på dem eller inte är oväsentligt just eftersom att jag kan dem. Så för mig, om jag ska prata om något eller förklara något, blir det lättare eftersom att min uppväxt någonstans är rotad i dem. Men de är också väldigt starka och vackra ord, oavsett om man kommer från en kristen bakgrund eller inte.

Att som sekulär behandla mänskliga problem med hjälp av religiösa referenser är inget nytt. Generationer av popmusiker har växt upp med religionen i det första rummet och i takt med att de begett sig ut i världen lämnat den för andra förklaringsmodeller till varför livet är som det är. Detsamma gäller Andrew Davie, som tar till bibliska referenser för att lägga tyngd i det han försöker förmedla.

– Varje gång det är något jag vill förklara så dras jag till bibeln och klassisk mytologi eftersom jag är uppvuxen med det. När jag vill berätta en berättelse så känns det mer universellt – större – än bara en persons problem om jag använder de termerna. Återigen är det en nostalgisk grej – att referera till något man brukade tro på förut.

På frågan om musiken skulle låta annorlunda om bandet var religiösa och hade en annan relation till berättelserna blir svaret kort och gott att de åtminstone skulle vara gladare än vad de är nu. Den stillsamma sorgen, som framförallt går att höra på debutalbumet, är också något som gör Bear’s Den till det band de är.

– Ibland när vi skriver låtar så känns de rätt ledsna, men när vi framför dem i ett rum med en massa människor så känns de mer hoppfulla än ledsna. Även om låten i sig inte är det minsta hoppfull. Vår låt Sophie till exempel, jag ser inte den som en särskilt hoppfull låt men på det sättet som vi framför den och responsen vi får, är bland det mest hoppfulla jag kan komma på. Faktumet att du säger svåra saker och inte är rädd för att prata om dem blir i ett sånt sammanhang hoppfullt. Att uppleva den kollektiva känslan varje kväll är väldigt mäktigt.

Återigen finns det något religiöst som gror bakom kulisserna. Att kollektivt samlas och i sång behandla det som är svårt och göra det till något hoppfullt, är något av det mest fundamentala inom många religioner. Red Earth & Pouring Rain är mer än bara ett tema, och säcken knyts ihop på albumets kanske bästa låt, Gabriel. Med lika delar sorg, spiritualitet och nattromantiska syntljud är låten en representation för vilka Bear’s Den är och vilken musik de vill göra. Men att röra sig i de fårorna är inget som aldrig gjorts förut. Första gången jag hörde låten fick den mig direkt att tänka på en av musikhistoriens bästa köra-bil-på-natten-låtar, Listen to Your Heart av Roxette. Jag föreslår en mashup under kvällens konsert.

– Det är det galnaste någonsin! Nu när du säger det så tror jag att du har rätt, de har sina likheter. Vi borde helt klart göra en mashup. Roxette gillar vi, de skriver stora låtar.

Det blir aldrig någon mashup under kvällens konsert. I stället dammar bandet av en gammal låt, kopplar ur instrumenten och spelar helt akustiskt. Sedan berättar de en skojfrisk anekdot om den stående badmintonturnering som de har sinsemellan. Stämningen på Debaser Medis är genomgående hoppfull, precis som Bear’s Den.