Beatrice Eli
Stockholm, 26/3 – 2015

Beatrice Elis debutalbum Die Another Day som släpptes i höstas är en rå samling av hennes liv, från början av det. Berättelser om att komma ut, om uppbrott och dödslängtan. Trots den där råheten, den där svärtan som är så intakt, trots hennes mörkaste stunder som i I’ll Be Fine eller Die Another Day finns det fortfarande en strimma ljus, någonting som håller hoppet uppe om en låt till, om en ensam knuten näve i luften, en sista knuff mot den där misären.

Beatrice Eli förkroppsligar det hoppet, hon är det vi har väntat på. En popartist som är allt annat än det vi är vana vid – en symbol för allt det popen saknat. En queerfeministisk revolution i egen hög person. Hon gör sig själv till ett subjekt i en alltmer objektifierande industri. Hon adresserar problem och tankar som de flesta av oss någon gång burit på men som populärkulturen, den mest kommersiella typen av den – popen, få gånger tagit i. På Die Another Day, öppningsspåret ikväll, tar hon tag i ett av de mest fundamentala problem västvärlden har i modern tid: psykiska sjukdomar. ”I don’t wanna die today / I just don’t wanna live”, en direkt referens till Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Hon får med oss till att skrika ”everything will be okay” och på något sätt tror vi nog på det just då.

Musikaliskt låter det i princip exakt som på skiva, med ett fåtal undantag. Även det som skulle kunna tänkas bli lågpunkter, säg Coward och även Party in My Pants som trots det kontroversiella budskapet inte för den sakens skull är en särskilt stark låt, förvandlar hon till graciöst vulgära mästerverk med sin scennärvaro. Hon lägger till djup till den förstnämnda och skapar något som bäst kan liknas vid en klassiskt ungdomspunkig stämning med den sistnämnda. Trust Issues får en hårdare bas och större tyngd, ännu större känsla. Det är den där känslan som hon framför live som genomsyrar allt och förändrar allt. Den där ensamma knutna näven, det där hoppet om en revolution för dem som ännu inte beviljats den. Men även känslan av att inte räcka till, av depression, och av den totala hängivelsen till kärlek. Under Equality, som egentligen bara är hon med sin röst och de två mixerborden och hennes egna förinspelade kör, lutar sig personen som står bakom mig i publiken på min rygg och säger ”Det är ju precis så där det känns att vara kär. Det är så skönt att en sådan som hon säger det”. Beatrice Elis syfte blir tydligast på scen, när hon med sin scennärvaro adderar djup åt sina relativt simpla texter och gör det plötsligt tydligt att det är okej att vara stark i sig själv men samtidigt totalt beroende av någon annan. På scen skapar hon en ny dimension åt sina texter och sin musik, som på skiva ibland kan falla platt på sin enkelhet. Innan Girls börjar säger hon ”Jag vet ju hur många lesbiska det finns i publiken” och skapar en fristad i folkmassan, rör sig själv och får oss att röra oss som om gatan utanför inte existerar. Om det är självförtroende eller naturlig utstrålning eller en kombination som gör det spelar inte så stor roll – oavsett så går det inte att sluta titta och hänföras.

Även om detta inte är en spelning som en kommer minnas för alltid, så är hennes budskap så mycket större än hennes musik och därmed större än den här specifika konserten. I slutändan är det hennes filmparafras på Manets Olympia som spelas innan encoren – Girls (en gång till), som jag kommer minnas. Hur hon ligger på en schäslong med ett självbelåtet flin på läpparna och handen vid könet. Hur hon gjort sig själv till ett subjekt istället för ett objekt – helt på egen hand.