Namnet Beatrice Eli har varit på mångas läppar på sistone, mycket tack vare hennes medverkan på Kents hyllade album Tigerdrottningen, men också tack vare den starka singeln Girls och hennes allmänt punkiga framtoning. Nu är alltså debutskivan här, och jag känner mig tyvärr splittrad inför Die Another Day.
Det finns verkligen en handfull grymma låtar på albumet. Introspåret Moment of Clarity med dess syntpopiga driv, ovannämnda singeln Girls, Equality med sin snygga vocoder-refräng, samt Trust Issues och Coward som förmodligen har de mest känslosamma och välskrivna texterna på skivan. Det skulle blivit en väldigt bra EP.
Men ack, detta är ett album och vi måste också prata om den andra halvan av materialet, de låtar som jag har svårt att ta till mig. Allt från run-of-the-mill-R&B utan någon egentlig särart till fyrkantiga danslåtar som inte får mig att vilja dansa. Party In My Pants känns både musikaliskt och textmässigt andefattig och förhållandevis trist för att beröra ett så tabubelagt ämne. ”I touch myself” går refrängen. Ja, än sen då? Jämfört med låtar på samma tema som t.ex. Kicks av FKA Twigs, eller till och med Elis egna Girls, så är detta endimensionellt. Det hjälper inte heller att produktionen med få undantag befinner sig väldigt långt ifrån nyskapande eller originella territorium.
Die Another Day spretar en hel del och lider av en brist på fokus och sammanhang, så för den som vill lyssna på hela albumet från start till finish kan det bli svårt att hitta en röd tråd eller en riktning bland denna brokiga skara poplåtar. Men för den som vill plocka russinen ur kakan och ta tillvara på ett par grymma spår så kan Beatrice Elis debutskiva ändå vara värd att ge ett par lyssningar. Och det finns ändå något fint i råheten och vulgariteten som präglar albumet, även om det kanske inte är väl utfört alla gånger. Det råder ju tyvärr inte inflation av såhär kaxig och självsäker musik där ute. Kanske blir uppföljaren till Die Another Day något att se fram emot.