Beatrice Eli
Kentfest, 15/6 – 2014

Mycket har hänt sedan jag såg Beatrice Eli uppträda inför en nästan obefintlig publik på Popaganda i slutet av förra sommaren. Hon har släppt en skitbra singel, Girls, som kombinerar outsider-estetik med popcharm som andas tuggummi från sent 90-tal och är en knytnäve rakt i ansiktet på heteronormen. Hon har blivit kompis med Joakim Berg och var en av höjdpunkterna när hon gästade Kents senaste skiva på Godhet. Och hennes publik är inte längre obefintlig när hon nu spelar på Kents egna festival, inbjuden av bandet själva.

Hennes största problem på Popaganda finns inte kvar här. Då backades hon upp av en Mac som spelade instrumentala versioner av hennes studiolåtar – nu backas hon upp av ett liveband. Då såg hon inte bekväm ut på scen – nu lyser hon av stolthet. Det verkar som att den senaste tidens framgångar för henne blåst liv i hennes potential och hon känns ärligt talat spännande. Tyvärr räcker det ändå inte riktigt till live.

Elis röst dränks av trummornas höga diskanter och hon får kanske därför svårt att på allvar få med sig publiken. Det tar inte lång tid innan hon bjuder upp två gäster, Julia Spada och Silvana Imam, och någonstans här börjar det kännas som att spelningen går över i att några sköna kompisar mest har kul på scenen. Imam, som blivit en bubblare på den svenska hiphopscenen det senaste året, har troligen festivalens bästa självbild (hon har en Nirvana-jacka där det istället står Silvana) och genom att hon utgår ifrån att hon krossar allt när hon rappar så krossar hon i alla fall lite, men snubblar på sig själv och når inte riktigt ut eller övertygar. Spada lämnar i sin tur inget större avtryck, hon sjunger lite bra, sjunger lite surt och säger inget särskilt.

Det som behövs för att spelningen ska komma igång är Elis starkaste låtar. Violent Silence visar vilken bra sångare hon är, medan Girls handlar mer om rå attityd. “Här är en låt om att vara lesbisk”, säger hon, men tro inte att det handlar om några svårigheter. Det är kaxigt kåt festlåt och en väldigt befriande sådan genom att den är just så vi-ska-kämpa-genom-att-festa, en känsla som genomsyrar hela spelningen, men som bäst representeras av Eli. Tyvärr är det för lite av Eli på hennes egen konsert.