Beck
Way Out West, 13/8 – 2015

Efter att personligen ha väntat i sju år blir det helt plötsligt två kvällar med det amerikanska rockgeniet Beck Hansen. I onsdags dök han upp som gubben i lådan på Pustervik när festivalen presenterade konceptet ”hemlig spelning”, och igår fick han äran att avrunda Way Out Wests första festivaldag. Det är en smått absurd företeelse att se en artist två kvällar i rad, åtminstone när setlisten till stora delar överensstämmer, men det är givetvis också ett privilegium. Beck har inte gästat Sverige på 14 år, vilket berättigar att maxa till den grad att vi nästan får en överdos.

Med tanke på att hyllade Morning Phase kom ut så sent som förra året, hade man nästan anat att de akustiska partierna skulle dominera Becks vistelse här. Men som kvällens huvudakt vet Beck att det krävs betydligt mer än ett Grammy-vinnande album för att charma brallorna av en festsugen publik. Beck kastar oss istället rakt in i hans flora av gitarrmonster och klassiker. Från inledande Devil’s Haircut till Loser på bara ett par minuter, och där är rockfesten igång. Festen utspelar sig åtminstone på scen, publiken är inte riktigt med, inte ens ”I’m a loser baby so why don’t you kill me?” hörs i Göteborgsnatten, det som borde varit en självklar allsång. Och det bidrar till att göra hela spelningen lite avhuggen. Men framförallt bevisar det att Becks briljans glömts bort på våra breddgrader, trots enorma framgångar i Amerikat.

Mäktiga E-Pro och Modern Guilt-klassikern Gamma Ray hör till höjdpunkterna när vi under den här kvällen går igenom stora delar av hans diskografi, lite som ett Greatest Hits-album. Även om man alltid kunnat önska ett par nummer fler från Sea Change.

45-åringen på scen, ser precis ut som alla besökare önskar att de själva gjorde; med en hatt snyggt ovan på kalufsen och en skinnjacka i prisklassen lite för dyr (typ Saint Laurent). Och när han förra året överraskade med lågmälda Morning Phase trodde vi att det var ett ålderstecken, det motbevisar han med att göra Foster the People-pop bättre än Foster the People själva i singeln Dreams. Och ja, med att vara snyggast på festivalen.