Behemoth
Stockholm, 31/1 – 2016

Efter att Abbath värmt upp publiken ordentligt ställer funktionärerna fram ett par extravaganta mikrofonstativ och tänder så mycket rökelse att lukten snabbt sätter sig i hela lokalen. Det är ett altare som byggs upp, för nu förbereds en mässa tillägnad världens mest omtalade fallna ängel. Behemoth kommer in med facklor och ställer sig i formation på den mörka scenen samtidigt som märkliga svartvita filmer projiceras i lager över bandmedlemmarna och instrumenten. Behemoth inte bara utnyttjar black metal-estetiken till dess maximala potential, de återuppfinner hela ramverket på ett sätt som känns lyxigt och genomtänkt. Det är verkligt hotfull satanism som håller hov på Fryshusets scen ikväll, som tagen ur de suggestiva drömsekvenserna från Rosemary’s Baby.

Gruppen är egentligen för samspelt och proffsig för att få kallas black metal, musiken ligger precis som på albumet The Satanist långt ifrån den lofi-inriktning som genren föddes ur. Istället har de karga tonerna kombinerats med death metal och givits orkestrala inslag för att skapa ett mer allomfattande och brett sound. Resultatet är tack och lov inte heller någon överproducerad Bandit-rock, utan Behemoths musik förblir skitig och vild men genomförd med finess och höga ambitioner.

Adam Darskis djupa avgrundsvrål är lika skräckinjagande som hans elektriska scennärvaro när han sjunger och spelar med total hängivelse. Även resten av bandet är med på noterna, de står bara still om det är en del av scenshowen, annars rör de sig runt på scenen och håller god kontakt med publiken. Och vilken scenshow sedan! Det skulle nästan vara komiskt om det inte vore genomfört med kompromisslös stilsäkerhet: Behemoth vet att tvekan dödar och löper därför hela linan ut. Messe Noir inleds när någon, uppklädd i gyllene slöjor och extravagant bevingad hjälm, välsignar (eller fördömer?) scenen genom att svinga ett gigantiskt rökelsekärl fram och tillbaka. Proceduren blir barskt avbruten av den inledande textraden ”I BELIEVE IN SATAN!” som förtydligar bandets religiösa ståndpunkt. Mer trosbekännelse blir det när hela publiken sedan stämmer in i refrängen till Ora Pro Nobis Lucifer samtidigt som pyrotekniken flammar upp likt helvetets egna eldar bakom bandet: ”For thine is the kingdom, and the glory, forever!”

Under den akustiska delen av In the Absence of Light så ger sig Darski ut i publiken för att bjuda på en ohelig, eller inverterad, nattvard. Om du som kristen bekänner dig till en tillräckligt objektiv försoningslära så innebär den här ritualen ofrånkomlig fördömelse, vilket betyder att Behemoth handgripligen erbjuder sina konsertbesökare en enkelbiljett ner i underjorden. Men vem bryr sig om det när svart konfetti pumpas ut i absurda dimensioner och virvlar runt i lokalen som Egyptens gräshoppor. Ingen kan påstå att Lucifer inte firar sina nyvunna själar med pompa och ståt.

När bandet avslutar spelningens första del med O Father, O Satan, O Son! börjar mikrofonstativen brinna medan bandmedlemmarna står som svarta siluetter mot elden, iklädda masker och djävulshorn. Darski håller bokstavligen en vrålande satanistisk predikan samtidigt som de nästan symfoniska och massiva mollackorden driver låten mot sitt slut. De mer melodiska passagerna från The Satanist fungerar även på scen och de är precis som på albumet majestätiska och deprimerande på samma gång.

Konserten är uppdelad i två faser: efter en mer konceptuell del spelar gruppen äldre låtar lite mer anspråkslöst, men inte med mindre energi. Under denna del är inte bara musiken mer traditionell, utan även bandets töntiga utrop känns igen från vilken dussinkonsert med vilket metalband som helst: ”We want you to feel like we came, we saw and we motherfucking conquered!” Å andra sidan så är det helt motherfucking korrekt observerat. Frågan är om det blir särskilt mycket bättre än såhär: ett band med perfekt estetisk inramning som uppträder med mycket spelglädje och som dessutom låter fenomenalt bra med karriärens bästa album färskt i minnet.

Efter spelningen så strömmar David Bowies Blackstar-singel Lazarus högjutt ur ljudsystemet, vilket känns passande med tanke på Darskis egna nära döden-upplevelse och kamp mot cancer, en upplevelse som påverkat bandets skapande och vitalitet. Det kan vara värt att påminnas om och glädjas åt att musiker som Darski fortfarande är vid liv för att skänka oss storslagen musik, som under denna januarikväll i Stockholm. Satan har nog tålamod att vänta lite till: den polska metalgruppen gör mer nytta för honom ovan jord med sin ambitiösa och förföriska predikan. Det är utan tvekan värt att göra sin eviga själ otjänsten att se Behemoth live.