Beiruts första album, Gulag Orkestar, släpptes när skapare Zach Condon bara var 19 år gammal. Tidigare hade han hoppat av skolan i New Mexico för att, som så många andra, hitta sig själv på andra sidan Atlanten i den delen av världen vi kallar Europa. När Zach efter fyra månader återvände hem var byxfickorna tomma men idéerna i huvudet desto fler. Lika influerad av Boards of Canda som Goran Bregović knopade han ihop ett knippe poplåtar som inte låter som något annat än honom själv. I centrum stod brasset, en instrumentfamilj han långt innan förälskat sig i och till med förevigat i form av att tatuera trumpeter på vardera handled. Att lyssna på Gulag Orkestar är som att öppna ett fotoalbum från den resan han gjorde, där varje låt representerar en plats, ett minne, en sinnesstämning.
Gulag Orkestar följdes upp av The Flying Club Cup som spann vidare på de idéer som presenterades ett år tidigare, och fyra år senare kom The Rip Tide, ett av många förbisett album. Den hajp som Beirut tidigare gått och burit på var som bortblåst, och trots att albumet definitivt bjöd på ett par guldkorn så är det nog idag få som skulle ranka albumet till en av sina favoriter. The Rip Tide innebar också ökad problematik för Zach själv. Efter tre års hårt turnerande började Zach lida av hälsoproblem och utmattning vilket i slutändan ledde till att han skrevs in på en hälsoklinik i Australien. Resten av turnén ställdes in och Zach återvände – så fort han var redo – slutligen hem till Brooklyn. Väl där fick han skrivkramp; det dök helt enkelt inte upp några nya melodier, det var lönlöst att ens försöka. Men efter att åter ha fått uppleva kärlek och spenderat sommaren i Istanbul var Zach redo att äntra studion igen. Ett par missöden senare (flera skrivna och inspelade album skrotades) föddes Beiruts nya album No No No – ett album som osar lika mycket rehabilitering som det osar nystart.
Det som en gång började som ett sovrumsprojekt låter nu för första gången som ett band, på riktigt. Brasset, som legat i fokus på tidigare släpp, är sparsmakat liksom de elektroniska influenserna som också tidigare dykt upp på väl valda ställen. Det är sådant som Zach tidigare pysslade med i sovrummet i New Mexico, dessa låtar är skrivna som ett band i en studio. Titelspåret är med sin enda, två gånger upprepade vers, ett typexempel på hur Beirut låter nuförtiden – simpelt. Allt onödigt har som med en rakkniv skurits bort. Kvar finns låtstrukturer, sketcher om du så vill. Mycket känns liksom ofärdigt, som om Condon – de skrotade albumen till trots – bara gjorde detta för att få ut någonting alls. Att albumet klockar in på 29 korta minuter gör det inte bättre, det saknas helt enkelt tio minuter.
Trots en del utfyllnadsspår (på ett 29 minuter långt album!) bjuder No No No på ett par minnesvärda stunder. Låten Perth, som är albumets musikaliskt kanske gladaste stund, behandlar den svåra tiden i Australien under rehabiliteringen. Det är motsägelsefullt men ändå slagkraftigt att låta ljuset tonsätta mörkret, eller en rehabilitering i sig.
Sammantaget är No No No lite av en besvikelse till återkomst för Beirut. Med så många händelser i närminnet – utbrändhet, kärlek, skrivkramp och nyfunnen styrka – är det svårt att inte tänka på hur bra det här skulle kunna ha blivit. Istället väljer Condon att ge ut ett halvhjärtat album som lika gärna skulle kunna gjorts om till en längre EP. Det blev inte en ny klassiker för Beirut denna gång, men med lite tur en startpunkt och ett välbefinnande. No No No är med lite tur bara uppvärmningen till det som komma skall. Jag litar, detta album till trots, fortfarande på Beirut.