När Patrick Wolf spelade på Popaganda i augusti var jag inte där. Åtminstone inte på riktigt – snarare i en sluttning utanför inhägnaden för att bevittna en konsert som Festivalryktens Magnus Olsson skulle benämna som ”hans egen avrättning” i recensionen som följde. Själv tänkte jag inte fullt lika hårda ord men desto mer ambivalent svammel under den där katastrofala timmen. För det första hade jag inte ens brytt mig om att köpa biljett och stå längst fram; för det andra ångrade jag ingenting när jag väl stod utanför. Bara ett par år tidigare hade jag utan tvekan kallat honom min favoritartist. Var det jag som hade vuxit ifrån den villkorslösa hängivenheten eller var det Patrick Wolf som hade spårat ur? Det hela slutade med att jag önskade mig motprestationer – att han skulle göra någonting bra för att förtjäna all den uppskattning jag så pliktskyldigt fortfarande ger honom. Det gjorde han inte den kvällen.
Bara 19 år gammal släppte Patrick för tio år sedan sin första, självbetitlade EP. Med coverskivan Sundark and Riverlight firar han nu ett decennium som artist. Ja, jag skriver ”coverskiva” – samtliga spår är nyinspelade låtar från hans fem tidigare skivor (och en EP). I samband med varje skiva har Patrick Wolf skapat en ny myt om sig själv där han anammat nya uttryck och attribut. För att göra en lång historia kort: den unge excentrikern som på elektroniska beats tillkännagav sin dröm att rida på giraffer blev pretentiös och började komponera folkmusikaliska betraktelser från nattåg, fyrar och övergivna hus. Han blev väldigt lyckligt förälskad och smörjde in sig i glitter för att senare få sitt hjärta krossat, bli politiskt frustrerad och spela in musikvideor med BDSM-estetik. Förra sommaren släpptes Lupercalia som vittnade om trygghet, ro men också medelålder i den då numera 28-årige artistens liv.
För oss som tycker att Patrick gått utför på senare år kunde Sundark and Riverlight knappast ha kommit lägligare. En cirkel sluts när hans vuxnare stil nu appliceras på det som tidigare varit känslostormande trummaskinsinfernon, ettriga kärlekshymner eller Nine Inch Nails-syntdängor. Låtlistan är nästan så fulländad den kunnat bli: med en otrolig fingertoppskänsla har han valt ut sånger och spelat in dem i avskalade, piano-/stråkbaserade tappningar.
Ibland träffar det rätt – som när den tidigare så aggressiva Vulture blir en jättefin, berörande pianoballad (tänk Depeche Modes Dave Gahan som sjunger ungefär vad som helst av Antony & The Johnsons). Teignmouth är inte bara en försummad låt utan även en otroligt välskrivensådan och det framgår tydligare utan Wind in the Wires experimentella produktion. De nyare låtarna från Lupercalia och Brumalia EP har en tendens att klara sig bättre i det här formatet än de lite äldre, vilket förklaras med att de inte behövt genomgå samma musikaliska – och psykiska – omställning.
Men trots dessa lyckade exempel har Patrick Wolf inte förvaltat den goda idé som ett album av nygamla sånger ändå innebär. Den bekväma, trevliga jargong som han numera lagt till sig med gör att desperationen och ilskan i, låt oss säga, The Libertine går förlorad. Den där sångrösten har med tiden blivit allt mer skolad – numera byter den till och med hellre oktav fram och tillbaka än riskerar otrevnaden som en gäll ton skulle innebära. De lite avigare historierna Oblivion, Hard Times och den ursprungligen underbart fantastiska Paris hade med större viljestyrka kunnat återberättas på värdiga och trovärdiga sätt. Men istället har alla konstigheter skalats bort samtidigt som ingenting har lagts till för att göra dem enhetliga. Däremot behöver jag väl knappast nämna något om den här personens musikaliska överbegåvning – nu gjorde jag det, hur som helst. På så sätt känns Sundark and Riverlight lite som en frijazzkonsert – du vet att det är väldigt kompetent men du får ingen helhetsuppfattning över huvud taget om du inte redan tillhör de frälsta.