”Vad är det här för tid, när ett samtal om träd nästan är brottsligt, eftersom det innebär tystnad om så mycket grymhet.” Bertolt Brechts tankar från Europas 1930-tal återkom i början av 2015 hos Stuart Murdoch och hans nionde album med Belle and Sebastian: i en intervju inför släppet kallade han det ”en pliktförsummelse” att som låtskrivare inte spegla vad som händer omkring en i världen. För ett band vars musik alltid utspelat sig på miniatyrnivå – instängd i olika påhittade, missförstådda karaktärers rum eller huvuden – skulle det här innebära en enorm förändring. På Girls in Peacetime Want to Dance står Belle and Sebastian med ena foten på dansgolvet och den andra mitt i västvärldens kapitalistiska (mar/)dröm, alienerad från så mycket grymhet men för första gången utblickandes mot omvärlden.
Albumets öppningsspår Nobody’s Empire fungerar på så sätt som en sorts språngbräda – här skildras bokstavligen Murdochs kamp för att ta sig upp ur sängen och ut i världen, mitt uppe i ett tillstånd av kroniskt trötthetssyndrom. Låten ska vara det mest personliga sångaren någonsin skrivit och visar att bandet fortfarande, efter snart 20 år, har mycket kvar att berätta. Den efterföljande Allie når nästan Smiths-höjder i att få in så många ord som möjligt i en strof medan det står klart att även huvudpersonerna i Belle and Sebastians låtar blivit mer hårdhudade: ”When there’s bombs in the Middle East you want to hurt yourself” sjunger Murdoch med en anklagande ton som fullständigt hade knäckt Chelsea, Judy, Mary Jo, Anthony och alla andra bräckliga själar vi fått lära känna genom åren. Men ambitionen att vara explicit politisk återspeglas inte riktigt i albumet som helhet, och när den gör det låter det inte sällan krystat – att pliktskyldigt pressa in en shoutout till Tories i The Cat With the Creams refräng gör varken låten mindre sövande eller mer textmässigt intressant.
Startskottet för den trevande förvirring som omger dagens Belle and Sebastian kom redan i oktober med singeln The Party Line. Här uppdagades det exakt hur mycket bandet uppskattat Get Lucky och Reflektor från året innan, samtidigt som man skickligt lyckats bygga upp en catchy nästan-discolåt på bandets typiskt nihilistiska grundton. På Girls in Peacetime Want to Dance fortsätter flera låtar på samma tema, där bandet lutar sig tillbaka mot Pet Shop Boys 80-tal snarare än det hos Rough Trade. Den pedantiskt polerade duetten Play for Today gästas av Dee Dee Penny från Dum Dum Girls medan Enter Sylvia Plath är det närmaste bandet någonsin kommit ett Eurovision-bidrag – om låten inte varit drygt sju minuter lång. Att skriva låtar om författaren Plath och hennes självmord är ett grepp bevandrat av många och ett tacksamt sådant, men redan på 90-talet behandlade Belle and Sebastian liknande ämnen med så ofantligt mycket mer hjärta. Bandets fulla uppmärksamhet riktas inte heller mot syntpopen, vilket leder till ett stilistiskt spretigt album i samma riktning som Arcade Fires Reflektor men med mindre finess. Ofta ligger själva tjusningen i den skräckblandade förtjusningen: Perfect Couples faller ut som en extremt välregisserad olycka då den lyckas knyta ihop rent Flight of the Conchords-parodiska inslag till en perfekt, men hisnande banal poplåt.
I ett väldigt fint samtal med Perfect Pussys Meredith Graves sa Stuart Murdoch nyligen att han i sin musik strävar efter att skapa ett tryggt rum, både för sig själv och lyssnaren: ”I don’t apologize for that. For maybe two-thirds of the population the idea of art as safe is hideous. A lot of people say art shouldn’t be safe, that art should confront, and I personally couldn’t live my life like that because I don’t have it in me. […] It’s for consolation.” Med Belle and Sebastians historia och drivkraft i bakhuvudet förstår man varför Girls in Peacetime Want to Dance misslyckas med att konfrontera. Men inte desto mindre kommer de få flickor att vilja dansa – i väntan på bättre tider, i ett tryggt rum där vi kan fortsätta prata om träd.