Belle and Sebastian
Way Out West, 13/8 – 2015

Nästa år har två decennier gått sedan de numera klassiska albumen Tigermilk och If You’re Feeling Sinister såg världen, och Glasgows Belle and Sebastian har sedan dess uppfostrat generationer av tafatta excentriker och introverta losers. Trots de senaste årens försök att bredda sin musikaliska roll – inte minst tidigare i år med den radikalt elektroniska Girls in Peacetime Want to Dance – verkar deras hängivna lyssnarskara vägra röra sig i samma riktning. Låtintroduktionen ”This is a song from our album Tigermilk” orsakar det största suset genom publiken under Belle and Sebastians spelning, men i solskenet på Way Out Wests största scen känns Expectations aggressiva nerv mest malplacerad. Just då lever Belle and Sebastian på gamla meriter, för att sedan ägna resten av spelningen åt att rasera den publikbarriär som skenande mainstreamframgångar sakta byggt upp.

Det tar till exempel inte många låtar förrän frontmannen Sturt Murdoch lämnat scenen och sprungit ut mot kravallstaketet, upplyst av storbildsskärmarnas amatörmässigt genuina Powerpointpresentationer (dåligt åldrad discoestetik varvas med Göteborgs stadsvapen varvas med bandets gamla uppmaning ”DO SOMETHING PRETTY WHILE YOU CAN”). Tillsammans med gitarristen Stevie Jackson utgör han torsdagens töntigaste scenduo, men inte utan att de själva vet om det – en låt som Perfect Couples hade aldrig kunnat skrivas och framföras 2015 utan den post-ironiska grundkänslan i att egentligen inte alls höra hemma i en arena som den här. För resten av bandet framstår spelningen som en dag på jobbet bland många, vilket får spelningen att dåsa till under de stunder som Murdoch själv tar ett steg tillbaka.

Även om Girls in Peacetime-förstasingeln The Party Line får ett förvånande entusiastiskt mottagande gör Belle and Sebastian rätt i att mot slutet av spelningen närma sig de mest hängivna fansen längst fram. Och de gör det rent fysiskt – lagom till The Boy With the Arab Strap bjuds ett femtontal personer upp att dansa på scen. Skrattandes och fingerknäppandes omringar de Murdoch, och när bandet sedan stänger spelningen med allsångs-dånande Get Me Away From Here, I’m Dying har varenda kärnlyssnare fått uppleva essensen av Belle and Sebastian, trots allt.