Ben Frost
Le Guess Who?, 11/11 – 2017

Ben Frost konstruerar verkligheter. Dånande, metalliska sådana. Utomjordiska, kalla, främmande världar. Han tonsätter en tillvaro bortom vår egen, men ljuden som han använder sig av är ibland skrämmande bekanta – skrapande metall, maskineri, storstädernas muller och underjordisk rörelse. Lika mycket som han blickar bortåt vänder han sig ändå samtidigt inåt och på mikroskopisk nivå zoomar han in på de beståndsdelar som bygger upp vår omgivning, ljuden som ligger till grund av vår skapta vardag. De känns främmande endast för att det tynat bort i bakgrunden. Hos Ben Frost hamnar de igen i förgrunden och förstoras till sublima giganter.

Årets The Centre Cannot Hold öppnas med spåret Threshold of Faith. Det är även det första vi hör emanera från scenen i kväll. Inandningen av en gigantisk respirator, pysandet av rök och ljudet av en radar vibrerar genom konsertlokalen – hela rummet skakar. Frost rör sig snabbt över sitt bord, hans armar och fingrar i ständig rörelse. Bakom honom finns ett stort silvrigt eller genomskinligt draperi vars yta är i konstant förändring tack vare ljus och videoprojektioner – det växlar från att vara en sprucken stjärnhimmel till blåa, fantomliknande rörelser. Det växande ljudet tycks komma bakom det, på väg att brista in i vår dimension. Antingen försöker Frost förhindra denna kraft från att äntra vår värld, eller så vill han framkalla den – ljudet är både dess födelse och dess död.

Det är svårt att under spelningens gång inte sugas in av det visuella och det auditiva. De kompletterar varandra, skapar en enhet som inte går att separera. Frost konkretiserar live det som på skivan annars är abstrakt. Scenen agerar som ett slags svart hål. Det drar åt sig omgivningen och i sin process tycks transformera det. Lika mycket som att något håller på att skapas, spricker samtidigt något annat, skärvor krossas under trycket av det konstant dånande basmullret. Scenens bilder blir tillsammans med ljudet en åskstorm som blixtrar och växer sig allt större. Det låter som att städer faller, att himlen öppnas. I mitten av jorden befinner sig Frost och drar i spakar och trycker på knappar för att hålla det hela från att implodera. Han tonsätter en process av tillblivelse. Det är fysiskt, våldsamt – men samtidigt långsamt och påfrestande.

Likt sin vän Tim Heckers konserter bjuder det in publiken till att delta i ett slags kollektiv meditation. Det kräver din uppmärksamhet, och det våldsamma framförandet gör det tämligen svårt ibland. Men det är trots det ett perfekt avslut på en lång festivaldag. Hans musik sköljer sig över en, nollställer dig och välkomnar morgondagen med en höjd ribba.