Många har antagit utmaningen att försöka förstå poesi. Kanske i en skolmiljö, kanske på ett bibliotek eller kanske bara av eget intresse. Genom att först stycka dikten i sitt eget huvud, ord för ord och mening för mening, växer ofta irritation fram när meningen med orden vid första anblick verkar helt skilda från varandra, som om de inte alls hör samman. Personen som skrivit dikten kommer till och med vid något tillfälle att verka som helt sinnesrubbad för läsaren innan betydelsen slår ned som en blixt från klar himmel. För genom att läsa dikten om och om igen, om den är välskriven, kommer den nästan alltid att lyckas med sitt mål – att kännas som en uppenbarelse du först var för blind för att se.
På Benjamin Clementines uppföljare till sitt Mercury prize-vinnande album At Least for Now är processen liknande att läsa en först obegriplig dikt. I Tell a Fly är ett album som kan kännas som en enda lång abstrakt dikt, där låtarna är som små dikter i sig – en dikt som blir helt tokig utan en viss bekantskap med verket. Men väver du ihop alla de trådar som Benjamin spunnit är det som att följa brödsmulor bara för att hitta hem till ett välbekant men också helt ombyggt hem. Både musikaliskt och textmässigt är det en utmaning att förstå sig på, men däri ligger dess udda magi.
Musiken ter sig många gånger som ett dekonstruerat klassiskt stycke med jazz och modernare pop inslängt i mixen. Slutprodukten är som en abstrakt skulptur, och inget här verkar följa de lagar som andra håller sig till. Verser och refränger verkar för det mesta inte existera och varje låt är ett mysterium i sin utveckling, ungefär som en välkomponerad symfoni som bjuder på vändningar där du minst anar dem. Det är lager på lager av tanke bakom hur musiken flödar fram likt en vild flod. Släpper du dina konventionella föreställningar öppnar musiken dock upp sig för dig likt en utslående blomma, och i full blom är låtarna så mycket vackrare än instängda i sina knoppar. Men att hitta formen i det abstrakta kräver sina genomlyssningar – många gånger är I Tell a Fly inte den enklaste musiken att ta till sig, precis som med en dikt.
Poesin ligger dock inte enbart i musiken eller de originella och avvikande uppbyggnaderna av låtarna. Texterna väver ihop Benjamins egen historia och bakgrund med omvärldens nutida tumult, vilket resulterar i tankeställare som ”For me, the difference between love and hate / Weighs the same difference between risotto and rice pudding / And the difference between a dog and a stranger / Weighs the same difference between children and bullying” från Phantom of Aleppoville. Både en reflektion över svårigheterna i Aleppo och en personlig erfarenhet av mobbning ryms inom tolkningsramarna, och dess komplexitet är både härlig och överväldigande svårgreppbar på samma gång. Andra gånger läser han sig verkligen igenom låtar som om hela texten vore en berättelse eller dikt. Paris Cor Blimey känns som en berättelse först och främst och en låt i andra hand, där ett piano spöklikt spelar jämte en mörk historia om svåra och hemska stunder. Det är nästan så abstrakt som det får och kan bli, samtidigt har det sin obegripliga charm.
Men för att inte avskräcka lyssnaren allt för mycket vägs det svåra upp av mer lättsmälta låtar. Quintessence känns som en renodlad ballad, och Jupiter och By the Ports of Europe tåls faktiskt att lyssnas på om och om igen utan det huvudbry andra sånger för med sig. Utan de artistiska utsvävande stunderna på I Tell a Fly hade det dock inte varit riktigt samma album. Poesin i det hela hade gått att läsa rakt upp och ned utan vidare utmaning, och det är något härligt med att behöva fundera både en och tusen gånger över vad som står mellan raderna eller händer i pauserna. Merparten av I Tell a Fly är inte för den otålige, men de som ger det poetiska albumet tid kommer belönas av känslan som infinner sig efter en lång dikt – likt en uppenbarelse.