Benny Benassi
Emmabodafestivalen, 25/7-2013

Jag ska vara ärlig – jag går till Ängenscenen med dödsdömda förhoppningar. Jag har inte hört mycket av Benny Benassi men det jag har hört är jag redo att avfärda som generisk, kommersiell bullshit utan själ. Att tusen sköna grabbar står och skriker ”bira bira bira, bärs bärs bärs” i publikhavet förhöjer inte direkt mina förväntningar. Bira, bros och Benny. De tre B:na. Jag börjar ångra att jag kom hit.

Men jag blir förbluffad över hur bra det faktiskt är när det väl börjar. Att Benny Benassi, 45 år gammal, kan stå där helt iskall, utan att yttra ett enda ord, och få basen att slå till som ett slag i magen på mig och mina ben att dansa nästan helt av sig själva. Just den där iskallheten, avsaknaden av ord, är något som förhöjer spelningen otroligt. Efter tre dagar på Emmaboda är jag så ofattbart trött på alla dessa otaliga producenter som känner ett extremt behov av att egga igång publiken genom att variera sig mellan ”Show me your hands”, ”Are you ready” och ”Swedeeeeeeeeen!”. För Benny Benassi är sådant överflödigt, han klarar det helt på egen hand. Han kan förlita sig helt på sin egen musik och sitt eget mixande, han behöver inte kompensera för någonting alls och det är så fantastiskt skönt att för en gångs skull kunna se något så stilrent.

Hela setet varieras med publikfriare så som Fatboy Slims & Riva Starrs Eat, Sleep, Rave, Repeat och hans egna material. Cinema är utan tvekan höjdpunkten. Inte bara för att det är hans största, utan för höjderna han tar den till. Texten, som jag tidigare under dagen beskrivit som ”förskräckligt lökig”, känns nu underligt vacker. Det är en version som känns ända in i benmärgen och jag som avskyr dubstep kan till och med le även när han i andra eller tredje refrängen kör det klassiska dubstepdropet som senare följs av en utdragen version av versen. Hela låten mixas stundvis med spår man brukar höra på fest och gå ut ur rummet när man hör. Ja, jag är en sådan. Men här älskar jag det. Konfettiliknande remsor faller över oss och det känns som att hela Ängenpubliken kokar. ”Jag vill bara höra Satisfaction” gnäller en tjej bakom mig men det här är så väldigt mycket bättre. Det är ett alldeles komplett dj-set, för han ger oss inte alltid det vi tänker att vi vill ha. Bara det vi inte visste att vi ville höra.

Jag gick dit med dödsdömda förhoppningar men likt Davids TNGHT-upplevelse så fick Benassis spelning mig att inse anledningen till varför jag älskar musik. Att ett enda gig kan omvända ens tankar och fördomar om så endast för en timme, överraska en och slå en i magen. Jag är glad att jag inte drog. Trots de tre B:na.

Foto: Magnus Olsson