Tre år har gått sedan Bethany Cosentino och Bobb Bruno gav ut debutalbumet Crazy for You under ett av vår tids mest passande bandnamn Best Coast. Med den kaliforniska stranden, sextiotalskörer och reverbgitarrer som ständig bakgrund berättade Cosentino om sitt trånande liv i soffan, bredvid telefonen han aldrig ringde till och med sin katt i famnen. Nej, det var knappast tal om något fiktivt skildrande i hennes texter – i stället lärde även vi oss att älska hennes katt Snacks och bekymra oss för hennes relation med Wavves-sångaren Nathan Williams. På förra årets uppföljaralbum The Only Place introducerade Best Coast en renare och, framför allt, mörkare ljudbild och det är just här som sjulåtars-EP:n Fade Away tar vid.
Här heter låtarna saker som Who Have I Become? och Fear of My Identity, vilket på ett nästintill övertydligt sätt visar hur Cosentinos låtskrivande slutgiltigt rört sig bort från stranden och soffan för att behandla hennes innersta jag, präglat av tvekan och förvirring inför det mesta i livet. Det här speglas även i hur musiken låter, gör det mörka, fylliga förstaspåret This Lonely Morning till den mest typiska Dum Dum Girls-låt som Dum Dum Girls aldrig skrev och kommer allra mest till sin rätt i Baby I’m Crying, en melankoli-vältran enligt Mazzy Star-mallen.
Precis som på The Only Place leder den textmässiga självterapin till en väldigt långt gången primitivism, men utan den finess och originalitet som fanns på debutalbumet – där kunde Cosentino, förutom att gömma texterna bakom lager av reverb, skapa en egen dimension bestående av rimmet lazy/crazy och budorden cat/miss you/weed. I en intervju med This Is Fake DIY berättade hon i veckan att “Everyone’s had their heart broken, everybody goes through feeling confused about themselves and they don’t know who they are or what they’re doing. I’ve become this poster girl where people say, ‘She’s the relatable cat and TV girl,’ and I’m fine with that because I am that person”. Ambitionen att vara simpel och allmängiltig i kombination med bristen på cat and TV gör att texterna på Fade Away ofta blir fullt möjliga att gissa sig fram till under första lyssningen, som tagna ur vilken deppig människas dagbokssida som helst (the nights are getting longer/the pain is getting stronger).
En låt som I Wanna Know lyckas ta sig runt det här problemet med hjälp av rent infekterande melodier och för tankarna till cheerleadingpopstunder hos mycket bredare artister som Paramore och Avril Lavigne. Som en symbol för mainstreaminfluenserna rymmer låten även en mer eller mindre medveten parafras på Lana Del Reys Carmen. Med andra ord fungerar en sida av Fade Away som en sorts musikalisk motsvarighet till chick lit, till den där klyschan att gråtandes äta en hink glass i sängen – det kanske någon gång är det enda du behöver i hela världen, men det är inte långsiktigt gångbart.