Best Kept Secret 2015

Vi var många som sörjde när Hultsfredsfestivalen la ner för andra gången 2013 och flyttade alla artister till en åker utanför Stockholm. Under 2011 och 2012 hade festivalen arrangerats av FKP Scorpio som deras första projekt i Sverige och detta var under tiden då bolaget upplevdes som att de blåste lite frisk luft in i Festivalsverige, innan de blev störst på kartan med Bråvalla. Det var en väldigt välarrangerad festival med fantastiska artister på Sveriges kanske bästa festivalområde alldeles intill sjön Hulingen i Småland. Efterföljande This Is Hultsfred som drivs av eldsjälar finns tack och lov kvar, men samma storlek eller musikaliska område som gamla Hultsfred rör det sig inte om.

Sedan dess har ett tomrum ekat i landet efter en större campingfestival med hipstrig indie-lineup. Med Arvika och Hultsfred borta, Emmaboda med en artistbokarambition som glider allt mer mot en blandning av röjig dans och Absolute Kids och festivaler som Siesta på knäna, har vi vänt blicken mot andra länders motsvarigheter. Under helgen begav vi oss till södra Nederländerna och en festival som i Sverige är ganska okänd, men borde kunna ligga i mångas intresse.

Foto: Melanie Marsman / Press

Best Kept Secret arrangerades för första gången 2013 och har sedan dess dragit drygt 15000 besökare årligen, en oväntat låg siffra med tanke på hur stora artister som spelat och hur lite festivalbiljetten kostar. Årets line-up bestod dels utav headliners som The Libertines och Alt-J som annars med lätthet står i toppen av affischerna till Storbritanniens största festivaler, dels utav en mängd mindre band som bokats med fantastisk fingertoppskänsla (Dan Deacon, Kindness och Future Islands stod för några av helgens mest minnesvärda konserter). Utan camping kostade biljetten €125 och med camping €145, en summa som i sammanhanget är att jämföra med Sveriges mest prisvärda festivaler – och bra mycket lägre än vad det kostar att åka på Storbritanniens giganter.

Foto: Melanie Marsman / Press

Strax utanför Tilburg, en av Nederländernas största städer, ligger festivalen mindre än en mil ifrån gränsen till Belgien. Idylliskt nog är scenerna placerad alldeles intill sjön: största scenen på stranden, övriga scener i tält runt omkring samt en bunkerliknande dj-inhängnad. Campingen ligger i skogen ungefär tio minuters promenad bort på vad som normalt sett är en safaripark, vilket (tyvärr) inte märks av mer än att de olika campingsektionerna heter saker som “lejon” och “pingvin”. Var djuren håller hus nu är ett mysterium och även festivalbesökarna beter sig väldigt lite som svin – hela tiden är det rent, lugnt och trevligt. När vi ville gå och sova var campingen perfekt, när vi ville gå och festa var det desto svårare att hitta rätt. Inte så att campinglivet var särskilt dött, det var bara inte att jämföra med svenska festivalers dygnet runt-festande. De gånger vi tog ett varv runt området och letade fest hade vi betydligt bättre utdelning på dagtid än på nattid, då de flesta i stället festade på själva festivalområdet.

Glädjande nog var stämningen överallt uppsluppen och tillmötesgående, både från besökare och arrangörer. Vi hittade hela tiden nya personer att umgås med, till exempel ett gäng svenskar som satt upp en midsommarstång i miniatyr i sitt camp som andra svenskar drogs till som flugor mot ljuset, eller ett gäng från trakten som gav oss en dagskonsert med tre akustiska gitarrer och väldigt dialektalt sjungna versioner av britpopklassiker från Arctic Monkeys och Franz Ferdinand. För den som åker till festivalen och inte känner särskilt många eller någon alls är det inte svårt att snabbt göra sig vän med folk.

Foto: Melanie Marsman / Press

Det var dock inte utan att vi hamnade i en del trubbel och frustration. Det allra märkligaste var hur de marknadsfört sig som en festival för internationella besökare (främst som ett billigt alternativ för brittiska besökare, då deras line-up varje år är en våt dröm för NME-läsare), men ändå inte tagit sig runt problemet att stora delar av Nederländerna inte tar vanliga kreditkort som Visa eller MasterCard, utan endast landets nationella bankkort. Då de dessutom kör på konceptet “cashless” likt exempelvis Bråvalla, hade vi inte tagit med oss några betydande mängder kontanter. Detta resulterade i att vi måste ta den rätt sketna shuttle-bussen med orimligt hög ljudvolym på sin RIX FM-liknande radio tillbaka till Tilburg för att ta ut mer kontanter, vilket i sin tur ledde till att flera av stadens banker fick helt slut på cash. Trots den nya innebörden av en cashless festival löste sig ändå det mesta, mycket tack vare den tillmötesgående attityden hos arrangörerna. En hjälte som jobbade på pressavdelningen lånade ut €50 var till oss från sitt privata konto och lät oss föra tillbaka pengarna efter festivalen.

Ett annat problem som många festivaler brottas med men som få gör något åt drabbar Best Kept Secret lite extra – på grund av att största scenen ligger på en sandstrand yr en otrolig mängd damm runt i luften och leder snabbt till en vidrig festivalhosta. Av denna anledning var det tur att festivalens största namn rent generellt inte var de intressantaste, utan mycket tid spenderades i stället på de mindre, fantastiskt mysiga scenerna. Runt omkring är festivalen sedan pyntad med gungor och bänkar i skogen och överlag ett minituöst planerat område, vilket gör det desto mer förvirrande att de inte bemödat sig att lägga ut något slags golv över den del framför stora scenen där folk hoppar omkring som mest.

Foto: Melanie Marsman / Press

För den hungriga och törstiga besökaren finns det mycket att hugga in i – även om jag själv föll in i ett beroende av den godaste festivalmaten jag någonsin ätit: en wrap med getost, rödbetor, sallad och honung. Utbudet av ätbara saker är enormt och för den som äter specialkost eller är vegan/vegetarian är det inte några problem att hitta något. I två av barerna säljs det sedan ett tiotal sorter av öl till priser som inte får en att hoppa till av skräck som i Sverige, utan även där är utbudet väldigt behagligt. Allt som allt bidrar detta till att arrangörernas vision om att skapa sin egen drömfestival blir tydlig: det känns som att detta är skapat av festivalbesökare för festivalbesökare.

Forna Hultsfred-besökare lär känna igen sig – allt ifrån att se solen gå ner över sjön medan favoritbritpopbandet spelar, via att dammet yr till det lummiga campingområdet påminner något extremt om Småland. För den som är beredd på kreditkortsstrulet och redo att snirkla sig ner till södra Nederländerna (vi åkte via Bryssel, vilket vi rekommenderar starkt) är Best Kept Secret ett perfekt substitut till de gamla klassiska festivaler som gått under i Sverige, samtidigt som den plockat på sig några av de bästa egenskaperna hos den nya festivalvågen (gratis duschar och vattentoaletter, ja tack). I sin slogan påstår de att de fokuserar 100% på musiken, men det är tydligt att de har förstått att en bra festivalkänsla kräver mer än så.

Läs också våra recensioner från festivalen: The Libertines, The Jesus & Mary Chain, The Tallest Man on Earth, Hinds, Alvvays, Waxahatchee, SOHN och Dan Deacon.