Beyoncé
Stockholm, 29/5 – 2013

Inom loppet av en vecka har jag hunnit se både Solange och Beyoncé. Lillasyster Knowles axlade rollen som en av höjdpunkterna på den hippa endagsfestivalen Field Day belägen i Victoria Park, London. Storasyster Beyoncé är från första början den enda höjdpunkten, långt innan hon gör entré inför ett fullsatt Globen. I närmre tio års tid har hon stått i rampljuset, en resa som Solange knappt börjat.

När ljuset släcks, strålkastaren pekar mot den stora scenen, ett massivt skrik och tusentals mobiltelefoner höjs mot skyn visar Queen B att även kvinnor kan styra världen. Mastodontnumret Run the World (Girls) sätter en ribba som hon sällan dippar ned under. Men det är ändå övergången till de stadiga beatsen och den mäktiga refrängen i End of Time som blir den maffiga inledningen. Hon går onekligen på knock med det inledande numret, men slarvar bort klassikern tillika storsingeln If I Were a Boy med hårdrocksriff även om numret i sig får oss att tro att Prince varit där och målat himlen lila. Det sken som  omger publiken innanför den här vita golfbollen är nästintill oemotståndligt.

Stundtals är det mer koreografi än musik, mer klädbyten än sång, mer skaka rumpa än takter. Men som helhet blir det här mer än en resa från egyptiska outfits till en glittrande helkroppsstrumpa. Hennes röst är ostoppbar trots att hon omvandlar Globen till ett svettigt aerobicpass. Många valde att jämföra just The Knifes omdiskuterade show med ett aerobicpass, i sammanhanget framstår det som något helt annat. Faktum är att jag knappt kunde se någon svänga på höfterna eller ens röra en enda min under syskonen Dreijers horribla dansföreställning. Varenda själ innanför Globens ramar svänger på höfterna, rullar armar och skriker ut i eufroi. Oavsett om det är Single Ladies eller Baby Boy som pulserar ut ur högtalarna.

Mellan varven är det absolut yttersta världsklass. Jag tänker på I Miss You, denna lugna R&B-smörjelse som sträcker ut en extra hand ikväll, eller varför inte Crazy in Love som till och med får Sean Banan att häpna av rumpskakande. Men det blir också lite väl mycket show. Varenda klädbyte innebär förhandsinspelade sekvenser, förvisso snyggt, men ibland undrar jag trots allt om det är en modevisning. Samtidigt är det få artister i modern tid som kan visa upp en sådan helhet som Beyoncé. Ljuset, koreografin och låtarna – allt binds ihop till ett löjligt vackert arrangemang, där varenda pusselbit är väl värd biljetten i sig.

Irreplaceable blir en allsångssymfoni där publiken sjunger ”to the left, to the left” likt ett mantra, vi får höra sekvenser av Countdown innan hon tolkar Dolly Partons I Will Always Love You, mer bekant från Whitney Houstons register. Till slut mynnar det ut i Halo. Och vi kan bara konstatera en sak: Beyoncé runs this town.