I många aspekter är Beyoncés Lemonade till för den som lever som svart kvinna. I den visuella delen av albumet, kortfilmen, ligger Malcolm Xs röst som säger ”The most disrespected woman in America is the black woman. The most unprotected person in America is the black woman. The most neglected person in America is the black woman” som en ständig påminnelse om utsattheten och våldet. Två av de absolut starkaste låtarna på albumet, Freedom och Formation, handlar om just den utsattheten – om polisbrutalitet, Black Lives Matter, om att få ha sin kropp i fred, om att vilja bli fri. Det ligger där, under alla låtar, och tickar implicit. Beyoncé har blivit en symbol för de kvinnorna – hon tar kampen ut på Super Bowl, in i varje litet hem.
Men nästan lika mycket som Lemonade, kortfilmen, handlar om svarta kvinnor handlar Lemonade, albumet, om kärlek. Kärlekstemat fungerar som en antites till det externt politiska, kärleken blir den ytterst privata politiken. Det är en specifik typ av kärlek, den kärleken som är en ständig kamp för upprättelse, kärleken som paranoia och ilska, en försoning som lämnar en bitter eftersmak i munnen och en slags acceptans inför det ofrånkomliga. Huvudpersonen är en flytande karaktär, icke-namngiven, i Beyoncés berättande lika mycket om henne själv som om lyssnaren. Det handlar om varenda person som någon gång känt de där stadierna som människor som tror sig veta något om psykologi talar om. Isolering, ilska, köpslående, depression, acceptans. Beyoncé går igenom dem alla, och genom Lemonade vi med henne.
I det andra spåret, Hold Up, sätter Beyoncé på ett sätt tonen för hela albumet. I en fusion av pop, samplings av Soulja Boy, Yeah Yeah Yeahs klassiska älska mig som jag älskar dig-textrad ”they don’t love you like I love you”, reggae, en lekfull sorgsenhet och en begynnande ilska säger hon ”what’s worse, looking jealous or crazy?” och tilldelas det senare. Hon väljer galenskapen lika mycket som den tar över henne och till slut finns det inget kvar att göra än att krossa bilrutor. Det fortsätter där, som i Don’t Hurt Yourself, där hon spottar ut ”Who the fuck do you think I am? You ain’t married to no average bitch boy” i en nyfunnen version av sig själv. Låten bygger på ett Led Zeppelin-spår, med lager av hårda trummor, blues och en röst som skulle kunnat tillhöra Janis Joplin – en sida av Beyoncé vi knappt tidigare sett, en genreöverskridande fullträff.
Beyoncés självförtroende på Lemonade är beundransvärt. Om någon frågar ”Varför blandar hon så många genrer hej vilt?” är det enda vettiga svaret ”För att hon kan”. Det betyder dock inte nödvändigtvis att det alltid klaffar. Medan låtar som Hold Up och Don’t Hurt Yourself lyckat blandar genrer Beyoncé inte brukar vidröra faller låtar som Sandcastles och Daddy Lessons platt. Den första en intetsägande ballad och den andra en möjlig hyllning till hennes ursprung, Texas, i en countrylåt som i princip låter som en parodi på just en countrylåt – mängden ”yee-haws” känns inte över huvud taget organiskt. De båda låtarna fyller visserligen en viktig funktion i albumets handling, där berättaren sätter sig i position av den i kontroll, den som lämnar. I Sandcastles sägs det ”Your heart is broken because I walked away”, i Daddy Lessons ”My daddy warned me about men like you / he said baby girl he’s playing you / cause when trouble comes to town / and men like me come around / oh, my daddy said shoot”. Hon är inte i någon offerposition, inte för att hon någonsin varit det, men hon har tagit över makten över hur allting kommer sluta. I Love Drought, den bästa balladen på albumet, med lätta syntar och gripande sång, sjunger hon ”You and me could move a mountain / You and me could calm a war down”. Paranoian och ilskan är borta, försoningen nära, smaken av den finns redan på hennes tunga.
I det näst sista spåret, All Night, är det just acceptansen inför det som behövde hända som visas. Det ofrånkomliga, beslutet som behövde tas, för att det är sådan hon är. En sådan som kämpar, tar fem minuter att andas, men kommer tillbaka. Hon sjunger ”nothing real can be threatened / true love breathes salvation back into me / with every tear came redemption / and my torturer became my remedy”. Kampen för upprättelse finns inte kvar, kanske var den aldrig där. I All Night, den perfekta soullåten med den perfekta basslingan, illustreras kärleken som tydligast. Klyschigt, kanske, att säga att allt är förlåtet men inte förglömt, men här är det glasklart att det är så det ska vara.