Biffy Clyro
Balance, Not Symmetry (Original Motion Picture Soundtrack)
13 juni, 2019
Recension av Jesper Ramkloo
Okej, vi tar det från början: den 17 maj 2019 släppte ett av världens just nu största rockband sitt åttonde studioalbum – ett album skapat i symbios med en tematiskt sammankopplad film med samma namn som albumet. Det är två verk som influerat varandras skapelseprocesser och som allra helst bör upplevas parallellt med varandra. Men nog om The National och I Am Easy to Find, för den här recensionen kommer att avhandla Biffy Clyros överraskningssläppta nya album.
I likhet med The National så släpptes Biffy Clyros åttonde album, Balance, Not Symmetry, den 17 maj 2019. Albumet är, precis som I Am Easy to Find, soundtracket till en ackompanjerande film med samma namn, författad av bandets frontman, i Biffy Clyros fall Simon Neil. Filmen har inte släppts än, men om man ska gå på hur albumet låter verkar den vara en frenetisk sci-fi-historia där stora filosofiska idéer och lika stora dinosaurier löper amok. Alternativt så är det en påkostad rockmusikal regisserad av Jonas Åkerlund. Kanske både och? På Balance, Not Symmetry trängs nämligen tunga gitarriff med luftiga syntarrangemang, bitvis pinsamt kvasifilosofiska texter om döden med lika genanta kärleksförklaringar, stora allsångsrefränger med diverse intetsägande instrumentala mellanspel. Det är ett album som osar av enorma ambitioner och lika stora produktionsvärden.
Döm om vår kollektiva förvåning när filmens trailer och synopsis visar på något helt annat än Jurassic Park 7: Electric Boogaloo. Det är, likt The Nationals I Am Easy to Find, en karaktärsstudie av en ung kvinnas inre hantering av stora känslor. Det ser avskalat och finkänsligt ut, intimt och lågbudget – ord som inte beskriver Biffy Clyros musik särskilt väl. Filmen är dock fortfarande månader bort och således är kompatibiliteten med dess musikaliska tvilling något vi enbart kan spekulera i; albumet får dömas på egna meriter och det är i den kontexten som plattan faktiskt imponerar, om än bara måttligt.
För på Balance, Not Symmetry låter Biffy Clyro mer lössläppta än på länge. Bitvis framstår albumet som en radda B-sidor eller genomarbetade demos, en samling låtar som på ett rent konceptuellt plan aldrig hade funkat på bandets mer strömlinjeformade och publikfriande studioalbum. Det är i dessa stunder som Biffy Clyro är som allra bäst. Fever Dream, Sunrise och Tunnels and Trees är alla bra exempel på när pop- och krossande dödsmetallinfluenser lyser i god symbios med varandra. Det är när Biffy Clyro leker med rytmer, taktarter, finurliga låtstrukturer och tunga gitarriff som den rena naturkraft som bandet utstrålar är som mest påtaglig.
Problemet som Biffy Clyro kämpar med här, och som de även handskats med på sina två senaste studioalbum, är produktionen. Att de är ett av världens största rockband, med tillgång till de dyraste studiorna och produktionsmedlen, är en självklarhet vid det här laget – men att det hörs så otroligt tydligt har alltid varit en svaghet. Balladerna och de mer poporienterade spåren låter så kliniskt rena och överproducerade att mycket av känslan och uppriktigheten går förlorad. Det i kombination med texter beståendes av citat man hittar på insidan av ett toabås (”I don’t want to be defeated / I just want to fuck”) gör många av låtarna nästan outhärdliga. Men framför allt så är Balance, Not Symmetry på tok för långt och dramaturgiskt spretigt: med över en timme av nytt låtmaterial är det här en lång och utmattande lyssning, vars kvalitet dalar i takt med att albumet fortgår.
Bäst beskrivs låtmaterialet kanske av själva albumtiteln. På Balance, Not Symmetry finns några av Biffy Clyros bästa låtar på år och dagar, låtar likt titelspåret och Colour Wheel, som osar av kreativitet och stenhård glimt i ögat. Oturligt nog balanseras dessa ut av lika många spår som framstår som några av bandets mest intetsägande, återhållsamma och navelskådande hittills – låtar utan genuint driv och nerv. Att Simon Neil fått utlopp för sina vildaste kreativa idéer i detta filmiska projekt hörs genomgående i musiken – och därför är det synd att bandet så ofta håller tillbaka och gömmer sig bakom en så kliniskt ren produktion. Om de i större mån hade vågat löpa linan ut, hade det här kunnat vara Biffy Clyros stora kreativa höjdpunkt i karriären. Nu står det sig som en gåta – är det ett studioalbum, ett soundtrack, ett bristfälligt styrkebesked eller ett fegt sätt att släppa lös sina kreativitet utan att behöva kalla det ett officiellt studioalbum? Svaret är inte easy to find…