Ibland behöver man musik som ger en något nytt, när varje ton snuddar vid en hittills orörd plats inombords och får en att känna sig oövervinnelig. Men ibland behöver man bara känna sig välkomnad av musiken. När ljudslingorna lyckas omfamna precis rätt känslor och när den känns hemtam fast att det är alldeles första gången man lyssnar på den. Precis så beter sig musiken från Brooklynbandet Big Thief.
Det sjuder av nostalgi och varma sommarnätter i deras debutalbum Masterpiece. Där trängs Buck Meeks mastiga gitarrsolon tillsammans med hans mer försiktiga fingerplockspel och skapar en gedigen grund för Adrianne Lenkers röst att sväva ovan på. Och den där rösten. Den kan växa till ett berg och krympa till ett gruskorn, men den förlorar aldrig sin styrka. Hopflätad med gitarrernas omväxlande intensitet ger sången en slags gedigenhet till låtarna, oavsett hur bräcklig musiken omkring den är.
Just en sådan låt inleds Masterpiece med. Genom en sövande inspelning hörs Lenker och en långsam gitarr på Little Arrow. Det är en mysig sång, men inte en värdig att öppna för ett debutalbum. Speciellt inte ett album vid namn Masterpiece, även om albumtiteln i sig inte egentligen anspelar på att skivan faktiskt är ett mästerverk. I titelspåret är ”mästerverket” enbart en påminnelse om gamla minnen. I Masterpiece berättar bandet om avsmaken för att släppa taget om ytterligare en vän när omständigheterna säger åt en att just göra det. ”So I keep you by my side / I will not give you to the tide / I will even walk you in my stride.” Textraderna påminner om ett barns aldrig svikande beslutsamhet om att göra det som känns rätt och kanske att det är just det som behövs ibland.
Envisheten kan också hittas i det instrumentala på albumet. Big Thief vet oftast hur de ska utnyttja sin kapacitet som bäst och hur de ska få sin musik att låta som mest naturlig, något som hörs i framförallt Real Love. Där beblandas sången och instrumenten till en vattentät massa där inget riktigt går att urskilja var för sig, utan det blir en gedigen klump för dig att försöka absorbera. De olika elementen i låten skyndar på varandra och färdas likt en havsvåg. Inför varje dal trappas ljuden ner, bara för att sedan växa till liv igen vid stegringen mot vågtoppen. Resultatet blir ett vidunder till låt som tar dig med på en känslomässig båttur där havet skiftar från storm till stiltje på några sekunder.
För man får verkligen en teaser av dramatiken som Big Thief är kapabla till att skapa och därför är det synd att denna inte märks av i fler låtar. Varje spår för sig är värt att lyssna på, men när man jämför majoriteten av låtarna mot skivans absoluta höjdpunkter som Masterpiece, Humans, Real Love fördunklas den annars attraktiva sparsmakheten till primitiv enkelhet. Som det är nu klumpas några av albumets 12 låtar ihop till en färglös substans utan riktigt ändamål. Låtar som, om de fått mer utrymme, hade kunnat skina på eget håll. För en skiva är inget museum. Här borde det finnas plats att ge till varje låt, inte enbart till mästerverken.