”Everybody says it’s getting better all the time, but it’s bad / Still bad”. Detta hävdade Big Ups frontperson Joe Galarraga under Justice ifrån bandets första album. Det fanns tonvis av pessimism som genomsyrar hela Eighteen Hours of Static, men det var mest en generell klagan och avsmak för livet som uttrycks. Det var aldrig någonting specifikt som Galarraga hatar, utan allt var helt enkelt skit. Under förra årets inspelning av Before a Million Universes yttrade han ”The world is still an awful place” i en intervju med DIY och gav en inblick att uppföljaren skulle bli precis lika klagofylld, egentligen till ingens förvåning.
Däremot har Galarraga denna gång lyckats definiera vad det är han hatar med världen. Under Capitalized är han trött på att vi jobbar för att ha råd att leva, att skattepengar går till armén, att vi låter pengar styra oss eller någon liknande samhällsåskådning. På samma sätt som han blivit en mer fulländad textförfattare har den musikaliska insatsen i bandet lyckats röra sig från den drivfulla genrekollision som fanns under debutalbumet där nästan samtliga genrer som har ett post-prefix inkluderades, till att vara nästan exklusivt dedikerad till posthardcore.
Albumet inleds med en tidsportal till en svettig replokal under 90-talet, fylld av drömmar, ångest, hat och en gnutta sexuell frustration. Denna portal är döpt till Contain Myself och låter som en sammanfattning av hela Fugazis samlade diskografi, men blir både en smakfull hyllning till sina förebilder och ett fantastiskt introspår. Att sedan få halva ansiktet avrivet genom den hämningslösa kraften av Capitalized och dess diamantvassa klor gör bara 90-talsavgudandet mer effektivt när det fungerar till en sån enorm fördel. Soundet blir däremot lite skavande när de sega Slint-inspirationerna träder fram i Feathers of Yes och Yawp, som att hela referensramen till deras ljudbild kollapsar och bildar en enda trög och kakofonisk sörja.
Visserligen känns Eighteen Hours of Static lite mer koncis i jämförelse där energin är konstant och solid istället för något utspädd, men det finns så många bevis under albumets gång att bandet är påväg åt helt rätt sound att det oavsett blir exalterande. All experimentation har ändå oftast framgångsrikt resultat, speciellt under Meet Where We Are, Hope for Someone och Knight – en perfekt kombination av deras vilda influenser ifrån tidigare skivan och det fokuserade Fugazi-dyrkandet. I slutändan är albumet lika mycket av en tillbakablick som det är ett hoppfullt ljus, för nu har Big Ups kommit till underfund med hur de egentligen vill låta och kan låta sin potential stärka dem tills nästa gång.