Billie Eilish är en poporkan inlindad i neonfärgad skräckfilmsestetik. Sedan genombrottet med Ocean Eyes för två år sedan har 17-åringen hyllats världen över och redan utnämnts till Instagram-generationens nya stora popstjärna. På debutalbumet WHEN WE ALL FALL ASLEEP, WHERE DO WE GO? är ingenting som man kan förvänta sig.
Eilish musikaliska sfär erbjuder så många trådar att dra i att det nästan är lätt att gå vilse – är hon vår tids nya Avril Lavigne? Är hon punkig, egen, normbrytande? Eller är hon bara en produkt av industrin, skapad utifrån trender och luckor i dagens musikutbud? Åsikterna om tonårsstjärnan är vitt skilda, och i ärlighetens namn, ganska irrelevanta. Vare sig det är Billie Eilish egen rebelliska period som ger upphov till låtarnas svärta, eller producenternas önskningar, är Billie Eilish en popartist av ett eget slag – hon tar i ordet “pop” som vore det en bit lera och vrider, tänjer och vänder på genren i nästintill i varje låt. Resultatet är som en påse lösgodis, hopplockad med förbundna ögon och spetsad med vodka. Baserat på sångerskans lucida drömmar, nattliga fasor och tonårsrummets gömda demoner är skivan allt annat än ett genomsnittligt popalbum. Snarare är det en rundtur i Billie Eilish universum – ett universum som kanske bäst kan beskrivas som en blandning av en nedsläckt leksaksaffär och ett mentalsjukhus.
Efter ett lekfullt, skrattfyllt intro kastas vi rakt in i bad guy som är ett nästintill explosionsartat första spår. Och det härliga här är, att i stället för en låt som handlar om en “bad boy” och en eventuell förälskelse i en sådan, så är det Billie själv som tar på sig titeln; “I’m that bad type / Make your mama sad type / Make your girlfriend mad type / Might seduce your dad type / I’m the bad guy”. Ackompanjerat av en video i äkta Tyler, the Creator-anda är det ett av de roligaste popsläppen på länge. Eilish åker runt i en leksaksbil, ger en akrobatisk föreställning i vad som ser ut att vara en psykedelisk dansstrut och avslutar videon sittande på ryggen av en muskulös snubbe som gör armhävningar medan hon arrogant stirrar in i kameran.
Såväl bad guy som my strange addiction andas lite Toxic av Britney Spears. Fler likheter råder såklart mellan stjärnorna – det unga genombrottet, den mediala uppmärksamheten och starka personligheten. Skillnaden är att Eilish får röra sig i rum som tidigare varit stängda för unga kvinnliga artister. I stället för att anspela på sexualitet och femininitet, som så många unga popstjärnor genom tiderna behövt göra, rör hon sig fritt i det klimat som en uppväxt under tredje vågen feminism banat väg för. Hon får vara rolig, lekfull, deprimerad, töntig – hon omfamnar de nya spelreglerna och står i framkanten för en helt ny popscen.
you should see me in a crown, bury a friend och all the good girls go to hell är briljanta släpp. De skulle kunna ses som praktexempel på vad Billie Eilish i dagsläget står för – trapladdad pop med mardrömslika textrader och videos som utmanar såväl format som det mänskliga psyket – vi snackar levande spindlar, ögon som läcker svart vätska och demonlika nattliga upptåg. Alltihop inbäddat i brutalt snygga färgkombinationer och minimalistiska, poppiga produktioner. Vad som dock, på såväl gott och ont blir tydligt, är den roll som Eilish bror FINNEAS haft i skapelseprocessen. Skivan är producerad och till stor del också skriven av honom. Ett samarbete som å ena sidan tar Billie Eilish till fantastiska nivåer, men också gör det väldigt tydligt att det i själva verket inte är så mycket av stjärnan i sig som vi får se. Eilish har en extremt starkt persona, vilket är ett av hennes starkaste kort och en stor faktor bakom hennes framgång – men visar sig också, under albumets gång, vara delvis en fallgrop. Historierna känns inte alltid helt genuina, och medan Eilishs röst utåt sett briljerar är den inre rösten förhållandevis nedtonad.
Albumet är genomtänkt och mångdimensionellt, men det hela känns stundtals som mer yta än substans och vi saknar lite av den stökiga, rebelliska tonåringen som hon ska representera. Just nu känns hon förvånansvärt välpolerad. En del av skivans lugnare låtar, som wish you were gay och listen before i go ger oss en glimt innanför stjärnans väggar – men dessa glimtar är på det stora hela ganska få, och bryter bara stundtals igenom fasaden. Billie Eilish utmaning ligger i att våga öppna upp sin persona och visa lite mer personlighet – gör hon detta har you should see me in a crown en stor chans till att omvandlas i en fantastisk självprofetia. Vi kröner mer än gärna henne till vår nya popdrottning om vi bara får se lite mer av henne under kronan.