Billie the Vision & the Dancers
Emmabodafestivalen, 25/7 – 2014

Billie the Vision & the Dancers firar tio år som band, på många sätt känns det helt absurt, inte det att tiden går och deras smått entusiastiska pophymner har många år på nacken. Jag reflekterar mer över att Lars Lindqvist scennärvaro andas nervositet och oförmågan att komma till skott i sina mellansnack än att deras helgjutna kärleksnäste The World According to Pablo släpptes för hela åtta år sedan. Men undertonen är alltid extremt charmig. Det borde inte finns särskilt många orosmoment med att kliva upp på en festivalscen i Emmaboda, det har man gjort otaliga gånger, även om det är ett gäng år sedan senast. Men det är något som ligger och gnager, även om Lars proklamerar vilken betydelse Emmaboda haft för honom och hans band.

Via kärleksfulla mellansnack och en känga till Jimmie Åkesson kommer deras vårdoftande melodier väl till pass för en av årets varmaste dagar. Trivselnivån är hög, även om värmen är olidlig. Och det är just trivseln som präglar den här tillställningen. Man vill helst ta på sig myskoftan och låta deras musik tonsätta de där timmarna på dygnet när solen är för stark och bakfyllan för påträngande. Summa summarum, den sittande publiken är några nummer större än de som ivrigt trotsar värmen för att dansa ruset av sig till sann popkärlek.

Hade man förlitat sig på sina låtskatter hade Ängen omvandlats till en mysig trädgårdsfest, istället ger man sig ut på djupt vatten med mer oprövade kort. Oprövat eller publikfrieri, ja, det är frågan för ett band som firar tio år men som de senaste åren försvunnit från radarn. Resultatet är rätt självklart när man frågar publiken; det är den där Pablo och en argentinsk man som ska förgylla kvällen. De kommer i små omgångar. Lars Lindqvist utbrister ”vi är världens bästa band” låt mig korrigera ”världens mysigaste band”. För de här akustiska gitarrslingorna är mer lägereld än något annat. Men vad spelar det för roll egentligen? I Nightmares glömmer vi allt, tonårshjärtat klappar som aldrig förr.