Birds In Row

2001 släppte Converge och japanska Hellchild splitalbumet Deeper The Wound via Deathwish Inc. Det var Convergevokalisten Jacob Bannon och Tre McCarthys första släpp på sitt nystartade skivbolag. Sedan dess har Deathwish kommit att etablera sig som en av den aggressiva musikens mest inflytelserika etiketter som släppt över 130 releaser från fler än 80 band. Idag jobbar 8 stycken heltid på bolaget, varav flertalet spelar i band de har hand om (och övriga ska enligt hemsidan vara hejare på lufttrummor…). Deathwish har blivit något av en institution i hardcorevärlden, men det är trots kvantiteten dess motpol som lett till det.

Förra året släppte de en av mina absoluta favoritskivor från 2011 – Roads to Judah av Deafheaven, som inkorporerade element från både black metal, hardcore och postrock och gjorde en musikalisk marängsviss av det. För traditionalisterna lätt att rynka på näsan åt. Vilket skedde. Men i år har de ändå bara ökat takten ytterligare och släppt några av årets odiskutabelt mest överväldigande våldsamheter. Loma Prieta kvalade in på vår topplista, Code Orange Kids debutalbum var intensivt som få. Och franska Birds In Row släppte årets råaste blandning av hardcore och screamo.

You, Me & The Violence går precis som Loma Prietas I.V. ut extremstarkt med skivans kanske bästa spår. ”A rope, a razor, a gun, a cancer, the poison, the fire, the fall”, listar vokalisten Bart i öppningsspåret Pilori och öppnar dörren till en nivå av franskt mörker man annars bara brukar finna hos renodlade emoviolence-band som Daïtro och Raein. Ändå är känslan för melodier uppenbar, vilket får ett tydligt exempel bara 40 sekunder in på skivan. De flesta låtarna på You, Me & The Violence är en till två minuter långa. Avslutningen Lovers Have Their Way klockar in på tolv mullrande minuter och stänger en lyssnarupplevelse långt utöver det vanliga. Gitarrslingor som samlar åt sig all luft likt en herrelös dammsugare. Birds In Rows första fullängdare innehåller anthems att starta smutsiga revolutioner till, en tydligt missnöjd nickning mot samhället och en sorglig, nästan postapokalyptisk, stämning som paradoxalt nog signalerar vit flagg redan på förhand. You, Me & The Violence, en turbulent upplevelse men med ett tydligt mål i sikte från första sekund.