Björk är en artist som, i likhet med till exempel Radiohead, hade den där perfekta balansen mellan popkänsla och experimenterande under storhetstiden kring millennieskiftet. Det gjorde att hon kunde fortsätta experimenterandet på bekostnad av popkänslan, men fortfarande vara en självklar headline till gigantiska festivaler av typen Roskilde och Coachella. Hon har aldrig klivit ut från publikens blickfång, och samtidigt nästan slagit knut på sig själv för att fortsätta vara innovativ.
Hennes val av Arca som producent till senaste albumet Vulnicura är därför naturligt. Han släppte 2014 ett besynnerligt debutalbum full av ryckig electronica och har hjälpt till att ta Björk-spinoffen FKA twigs till de stora scenerna. Effekten han haft på det isländska originalet är dock inte så stark som man först skulle kunna tro. Vulnicura lever i ett klassiskt Björk-sound, med stora fioler över en hoppig electronica och Arcas visioner för henne ligger väldigt nära det hon gjorde på album som Homogenic och Vespertine. Den största skillnaden är att Vulnicura, på grund av en stor dos hetsig repetativitet, är mycket mer svårgenomträngligt än nyss nämnda mästerverk.
Albumet har dels beskrivits som Björks stora återkomst till form, dels som hennes stora breakup-album. De första sex låtarna är ordnade efter när de skrevs och berättar på så sätt en kronologisk historia av hennes skilsmässa med konstnären Matthew Barney. Första låten Stonemilker är märkt med texten “9 months before” – nio månader före skilsmässan – och sjätte låten Notget är märkt med “11 months after”. Vi tas från ett stadie där hon oroligt men inte uppgivet sjunger “I wish to synchronise our feelings”, via det panikartade “I wake you up in the middle of the night / feeling this is our last night together” (3 months before), via “your heart is hollow / I’m drowned in sorrows / no hope in sight of ever recover / eternal pain and horrors” (2 months after) till det betydligt mer förlåtande “we carry the same wounds / but have different cures” (11 months after). Det är inte ett helt unikt grepp hon tar, The Antlers gjorde till exempel något liknande på Hospice, men det tar lyssnaren väldigt väldigt nära inpå.
Som konceptalbum fungerar det bra, men så fort uppmärksamheten slirar iväg på något annat så blir det tungt för öronen. Det behöver förstås inte fungera som bakgrundsmusik för att vara bra, något sådant vore absurt att påstå, men densiteten på albumet är ofta så hög att det blir utmattande att lyssna på. I synnerhet Notget, med fiolstråkar lika obehagliga som duschscenen i Hitchcocks Psycho, är en låt som du inte ska råka ha på i bakgrunden om du tar emot gäster. Atom Dance är på många sätt en briljant låt, men eftersom den följer direkt efter Notget och lyssnaren redan ligger i paltkoma av repetativa stråkar så upplevs den lätt mest som irriterande. Och så fortsätter det. Trots de tiotals sekunder långa pauserna i Black Lake (som tydligen symboliserar känslan när du har fastnat i sorg) så saknar Vulnicura tillfällen att stanna upp och andas in lite syre. Det är en oväntad sak när det kommer till Björk, som alltid haft en känsla av isländsk frisk luft.
Så på ett sätt är Vulnicura en återkomst för Björk, men snarare till hennes forna stråkfyllda Homogenic-sound än till hennes forna form. Bristen på dynamik lämnar en lätt i paltkoma och hennes säregna popkänsla visar sig inte mycket oftare än på de två första låtarna Stonemilker och Lionsong. I övrigt är det ett album som i all sin svårgenomtränglighet kan glimra till i briljanta stunder, men det är heller inte utan sina brister.