Det märks att den brittiska rockscenen på senare år har börjat röra sig mot någonting nytt. Bort från de högst snubbiga (om än ytterst tongivande) rockbanden som hållit den vid liv under 2000-talet och istället framåt mot grupper som skulle kunna klassas som fräschare. En ny slags rock som görs och spelas av nya slags människor. Den yngre generationens rockmusiker byter ut den slitna skinnjackan och skapar sig istället en unik image genom sin musik snarare än sina mediala personligheter. En välbehövlig förändring som berör fler människor än någonsin tidigare då det inte längre begränsas sig till en viss målgrupp. Black Honey är ett av de band som bär reformens fana och detta till ljudet av dånande gitarrer.
Efter att ha rört sig felfritt bland DIY-produktioner och mindre gig släpper Black Honey sin andra EP som ett sista bevis på att de, efter detta, är redo för större scener och längre skivor. På Headspin bekräftar de sin unika förmågan att göra rocklåtar som känns originella. De klassiska ackorden och tonföljderna som har blivit uttjatade i miljontals format är närvarande även här, men Brightonborna genomför bedriften med att skapa något nytt av dessa. Med lugn självmedvetenhet blandar de in klassiska rockelement i sina låtar för sedan att återuppväcka dem till bättre versioner av sig själva.
I första singeln, All My Pride, övertygar de genast med ett mustigt rockalster. Frenetiska gitarrer öppnar för att sedan lämna plats åt Izzy B Phillips sång som öser ur sig sin hjärtesorg. Musiken doftar The Sounds, men med mer finess och nyanseringar. Phillips röst glider över gitarrerna och tar med självsäkerhet för sig i låten istället för att försöka överrösta dem såsom i tidigare nämnda band. Låten är koncis, på under tre minuter, och känns helt rätt med precis lagom mycket gitarrutsvävningar och körsång. När låten närmar sig klimax i sista refrängen kör de bestämda trumslagen slut på dig och Phillips sista textrad ”And everybody’s saying what I need to do / but I haven’t got a thing to prove / prove to you” sjungs med sådan arrogans att du inte kan annat än att älska henne för den.
I titelspåret byts ösigheten ut mot Black Honeys dystrare sida. I en än mer dramatisk skepnad sjungs det lidelsefullt om destruktiv kärlek i Headspin och Phillips röst rör sig i trakter med Nancy Sinatra, vilket förstärker retrosoundet. Detta är omfamnat av mjuka gitarrackord som för tankarna mot vilda västerns karga landskap. Textraderna rör sig som tumbleweed kring instrumenten, först långsamt och dröjande, men allt eftersom att låten fortsätter blir det kraftfullare. Lyriken byts ut mot en olycksbådande sång och elgitarrerna rör sig mot gränsen till kakafoni, men utan att någonsin snudda vid den. En vidunderlig låt som man inte riktigt kan sätta fingret på.
För visst finns det en mystik kring bandet. De har fram tills nu varit snåla med intervjuer och det känns rätt oklart vilket slags sound Black Honey egentligen har. Engelsmännen nöjer sig inte endast med snygga elgitarrer och hes sång i sedvanlig anda utan inspirationskällan till deras musik känns större än de rocklegendarer som vanligtvis brukar anges. Bandet tar det bästa från varje genre och skakar det i en shaker för att sedan destillera genom ett rockfilter. Fram ur detta skapas något nytt, något som känns uppfriskande snarare än nostalgiskt och något som övertygar om att rocken ännu inte är död.