”People change…” sjöng nyligen Samuel Herring från Future Islands i ett uppmärksammat framträdande på Letterman. Och ja, visst skiftar årstiderna, världen förändras och ditt liv tar en plötslig vändning. Allt förändras – och tur är väl det.
Herring sjunger därefter ”…but some people never do”, och då är det väl ingen som tvivlar på att han menar Black Lips.
Atlantagruppen har alltid sjungit om droger och att vara ung, dum och bekymmersfri, ackompanjerat av 60-talsinfluerad rock and roll. Så har det alltid varit – och kommer förmodligen alltid att vara. Hopp om musikalisk utveckling känns avlägset efter att ha lyssnat på Underneath the Rainbow.
Positiva effekter av detta är att gruppen är ordentligt varma i kläderna. På Smiling sjunger Jared Swilley om att bli upplockad av polisen och att ”yesterday we went too far” med en drog-underton i takt till en kul, enerigfylld låt på 2 minuter. Det är just dessa stunder av ungdomlig dumdristighet som gör Black Lips till det band de är. Problemet är att dessa karaktäristiska stunder är färre än någonsin på Underneath the Rainbow. Visst, de sjunger om samma saker som tidigare, de har samma instrumentation som förr, men energin är som bortblåst. De har kanske blivit för varma i kläderna – det känns allt mer som om de går på autopilot. Albumets singel, Boys in the Woods, känns bara inspirationslös och fånig. När Cole Alexander sjunger ”I don’t feel so corny now” på Funny är det nästan en humoristisk brist på självinsikt.
Ett av albumets mer intressanta stunder är det avslutande spåret Dog Years som härstammar från ett samarbete mellan Cole Alexander och Bradford Cox från Deerhunter. Det känns talande för albumet att ett av de bästa spåren är från 2008, och dessutom var betydligt bättre i sitt originalutförande.
Underneath the Rainbow är en ojämn resa med små stunder av vitalitet och stora stunder av färglöshet. Black Lips är lite som att få herpes. I början kanske det är en rolig grej, en symbol för något kul och skandalöst. Men nu sitter man mest och minns tillbaka på forna glansdagar medan man irriterar sig över det där förbannade munsåret.