Bleached
Way Out West, 12/8 – 2016

Bland det första som Jennifer Clavin i Bleached noterar är hur ljust det är i Nefertitilokalen. Hon fattar grejen med att rock är bäst i mörker och att gitarrerna är som mest slagkraftiga då. På en gång åtföljs hennes kommentar, strålkastarna tonas ner och gruppen på scenen börjar ge ifrån sig sina radioaktiva rockdängor.

Med Keep On Keepin’ On börjar konserten och blir talande för hela kvällen – alla kommer att fortsätta dansa tills de stupar. Låten blir ännu mer tilldragande i liveversionen och snart står publiken framför scenen i brand. I en drömvärld hade den sett ut som på klubben i 10 Things I Hate About You, för Bleached är som skräddarsydda för det soundtracket, men riot grrrl-känslan går lite förlorad när personerna som låtarna skrivs för inte finns i mängden. Men det är verkligen en fantastisk energi som pulserar från scenen och från scengolvet genomgående under spelningen. Vilken låt gruppen än framför får den samma sprudlande respons, för systrarna Clavin tillsammans med Micayla Grace vet precis hur de ska ta sig an konserten på bästa sätt. Det är med lika delar raseri och glädje som sångerskan sliter tag i mikrofonen och överför den extas som bandet bygger upp på scen till oss i publiken. Med den tunga öppningen till Wednesday Night Melody briljerar Bleached och förstärker refrängens ”It’s good to feel just a little alive”.

Amerikanerna verkar smått chockade över mottagandet och försäkrar om att ”You guys are fucking awesome!”. Det känns rimligt att bandet får den responsen, för de rör sig på en perfekt linje mellan rock och pop. Sour Candy är ett fint exempel på en av de otroligt catchiga låtar som Bleached har i sin repertoar. Den inledande gitarren osar The Sounds och kommer till sin rätt i liveformatet. Refrängen är genialisk i sin enkelhet och snart sjunger de delar av publiken som inte redan dansar med.

Trots att alla låtar består av nästintill identiska komponenter använder Bleached detta till sin fördel. I stället för att tråka ut bildar likheterna mellan låtarna snarare en konsert utanför tid och rum. Förväntningarna och temperaturen i lokalen stiger ständigt, men vi blir ändå aldrig besvikna på gruppen som står där framme. Av bandets egna leenden att döma har de också en bra kväll och de konstaterar halvt förvånat att detta är deras bästa spelning någonsin. Med gruppens sista låt exploderar crescendot. Bandmedlemmarna byter instrument med varandra, basisten försvinner iväg från scenen på publikens händer och vi får uppleva ett tandgnisslande gitarrsolo. Bleacheds Sverigebesök är ett segertåg för alla inblandade.