Bloc Party är tillbaka. Jag önskar jag kunde skrika ut det, eller skriva det med versaler. Men riktigt än går det inte. Trots en evig väntan och en platta som bottnar i en gitarrorgie, efter de elektroniska utsvävningarna på Intimacy. Jag är tillfreds trots att Four lämnar de tematiska uppbyggnaderna som präglat de tidigare fullängdarna. Vilket resulterar i ett album som spretar åt alla håll. Några av bandets hårdaste riff göms precis som som några av de ömmaste melodierna uppenbarar sig.
Men man har ju aldrig lyckats toppa den monumentala debuten, Silent Alarm. En skiva i klass för sig. Och bland det bästa vi hittar från den alarmerande indierocken. I synnerhet signerat UK. Singeln Octopus med sina drivande gitarrmattor är dock en tydlig eftersläng av svunnen tid och skulle lätt kunnas misstas för en B-sida på nyss nämnda mästerverk.
I övrigt pekar det mesta på att man återgår till rötterna, även om man inte lyckas filtrera våra trumhinnor till max. Och mycket ligger nog i det faktum att Silent Alarm ständigt finns med i bakhuvudet. Allt förblir skuggor. Men det är välkomnande ljudgångar som Real Talks bestämda, men samtidigt så hjärtkrossande stämmor, precis som nervkittlande Truth som vittnar om en återgång. En låt som växer när de lätta gitarrerna får förbli just lätta.
Bloc Party har aldrig haft problem att skapa de stora låtarna. Men till skillnad från tidigare album är det troligtvis de lugnaste partierna som också förblir bandets största.